Sanningen om mig

Vilken tur att den här bloggen är ganska anonym, för jag vill verkligen inte ha uppmärksamhet. Det handlar inte alls om det. Jag vill bara få utlopp för den enda sanningen. Det finns EN sanning som har med mig att göra, och alla kan få dementera hur mycket de vill, för ni vet också att det är sant. Och vet ni inte det så känner ni mig inte tillräckligt. Och vet ni, om den här texten gör er irriterade, och om ni tycker att jag är hopplös som skriver såhär, och att det är ganska jobbigt kanske tillochmed. Ja, vet ni? Då har ni HELT RÄTT.
Jag är nämligen så JÄVLA SÄMST. Seriöst. Om man fick skjuta av människor som var totalt värdelösa, med kriteriet att de inte bidrog med NÅGONTING. Så skulle jag stå längst fram i kön. Och jag skulle frivilligt ställa mig där och ta emot ett skott mellan ögonen. För så värdelös är jag. Och då läser ni det här och tänker "nää, stackarn, ingen är så värdelös" då tänker jag kontra med att - jo, ni känner inte mig. Och om ni då tycker att "men hallå, nu är du bara fånig" då kommer jag att svara - Ja, jag vet. Och inte bara det, jag är fullkommligt värdelös. Fånig är bara ett av alla ord som kan appliceras på mig, ett av alla miljontals negativa ord. För det är sant. Jag har argument för allt. Och bevis också.
Så funkar det faktiskt. Och så kanske ni tänker att jag inte alls verkar så dålig, jag kan ju måla.... Ja, det är ju det, jag kan kanske måla något sådär. Väldigt medelmåttigt faktiskt - "ja men det är ju alltid nått" tänker ni. Ja, något, men det är som att säga att pedofiler är faktiskt JÄTTEBRA för de är de enda som håller sig under hastighetsgränsen vid ett dagis.
Ja, jag är som en pedofil, fast utan att ha gjort något sådant. En pedofil har iallafall gjort något för att bli dålig. Jag är FÖDD dålig. Jag är som en cancertumör. Jag infekterar ALLT och alla som är omkring mig. Såpass att de tillochmed tror att de tycker om mig, men sedan orsakar jag dem bara smärta tillslut ändå. Jag har tillochmed lyckats få en stackare att förlova sig med mig, och han TROR att jag är något att ha. Han ser nämligen inte hur jag förstör allt som ett jävla virus, och eftersom jag inte kan någonting så lägger jag över ALLT, steg för steg, på honom. Så tillslut så bär han hela hushållet på sina axlar, och han förstår inte hur det gick till, men det KAN ju inte vara bara mitt fel. JO. Det ÄR mitt fel. Och det är inte för att jag är martyr, för tusende gången, det är för att det är sant. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för jag VET att jag inte förtjänar det. Jag vill att någon ska ta tag i det och gå upp till mig och skjuta mig i huvudet. För att göra hela världen en tjänst.
Det känns bra att få ut den här sanningen, även fast jag vet att de flesta av er inte orkar läsa hela texten eftersom det bara är ett enda stort tjatande. Liksom mitt liv är. Men det känns bra att det iallafall finns på internet.

Känner ni er irriterade nu? Eller fylls ni av medömkan? Det spelar faktiskt ingen roll, se på mig som ett värdelöst ingenting. För det är vad jag är. ALLA skulle må bäst av att jag försvann. Det enda problemet med det är att jag skulle göra ännu mer skada om jag tog livet av mig själv, för då skulle alla som har inbillat sig att jag är något att ha bli så ledsna. Det bästa vore om de som stod mig närmast någon gång kunde förstå vidden av hur jävla FEL jag är och tillsammans ha ihjäl mig. Det vore det allra bästa. Jag hoppas att den dagen kommer, för det förtjänar jag.

deathwish

Nu måste jag lägga till, som fortsättning på förra inlägget, att jag senare träffade folk som var värre. Nu pratar jag om det där med dödslängtan. Men han var ändå den första, han från gymnasiet.
Jag fastnade för en som hade det på ett annat sätt, genom att ge sig ut i skogen alldeles ensam och vara borta i veckor, genom att supa sig full och klättra på tak, genom att experimentera med allehanda droger.
Det där med att leka med livet har alltid fått mig att se hjärtan.

Men den här sagan slutar som alla mina andra sagor;
Sen mötte jag Döden och han var modigast av dem alla. Han hade gjort allt och han var en salig blandning av det bästa av alla de som jag hade fastnat för förut.
Jag slutar aldrig att fnissa förtjust när han berättar om alla saker han har gjort. Dumdristiga, farliga, omogna saker, de där tuffa sakerna, de där sakerna man gör när man inte har något att förlora.
Han HAR gjort dem, men han är vuxen nu (om man bortser från när vi blev tagna av polisen i höstas)han skulle aldrig få göra dem nu, men jag är fortfarande glad för att han har gjort dem.
Ja, barn, det är AStufft att röka allehanda saker.

teenage dream

Igår så pratade jag med en kille som jag inte hade pratat med på länge. När jag var väldigt ung, kanske 11 så hängde jag med en kille som jag var lite småkär i, och jag gjorde upp med mig själv och sa att NÅGON gång ska jag ligga med honom. Jag ville det inte då, men jag bestämde att jag skulle göra det, och jag ville göra det, fast inte än. Senare så gjorde jag även en överenskommelse med honom, inte om det där med liggandet, men vi skakade hand på att vi skulle gifta oss när vi var 30. Det kändes skönt på något sätt, att oavsätt vad som hände mellan oss och mellan andra så skulle vi ändå vara trygga, för vi skulle gifta oss sedan och allt skulle ordna sig. Han skulle ha turnerat klart med sitt rockband och jag skulle ha hunnit bli känd konstnär. Han klättrade över ett staket och snodde en stor ros som växte i rabatten hos någon medelklassfamilj i medelklassförorten och gav den till mig.
Nu ska han fylla 18 och han är ute och spelar med sitt rockband, jag har fyllt 21 och är förlovad.

Killen jag pratade med igår träffade jag i gymnasiet. Jag sneglade på honom i smyg och jag hängde med killarna, tjejerna var för fjantiga för mig. Jag var ju en gamer precis som alla killar, det var ju självklart att jag skulle hänga med dem. Men jag var ju tvungen att vara bättre, jag tävlade emot den här killen eftersom han hade börjat spela samtidigt som mig. Först upp till 70. Jag vann såklart, för jag gav mig fan på det. Han var imponerad men mest förorättad, som jag märkte att alla killar blev när jag slog dem. Man fick inte vara sämre, för då var man värdelös. Man fick inte vara bättre för då drog de sig undan.
Men jag lyckades hålla en gämn nivå, jag sög på counterstrike och då fick killarna ändå visa att de var bättre. Jag tror vi var nöjda, trots att jag kände att energin rann ur mig när jag ständigt fick gå på balansgången.

Han var den andra killen jag lovade mig själv att jag skulle ligga med. Det var något med honom som var väldigt tilldragande. Han var liten, väldigt kort, inte påtagligt snygg, och spinkig. Han hade ofta skjortor på sig, slitna jeans och dc skor. Han var en skatearpojke och man såg på honom att han var riktigt bra, sättet han rörde sig på, som en liten apa, han kunde hoppa upp överallt, klättra vart som hellst. Det som fick honom att lysa i mina ögon var att han hade en sådan dödslängtan.
Det var det som gjorde att han var så bra på skateboard, att han var så bra på att göra allt farligt. Han hade cyklat in i ett träd en gång och brutit tre revben. En dag så kom han till skolan med ena armen i en skena. Han hade brutit armarna flera gånger och han hade ständigt blåmärken på armbågarna.
Han var så liten men han rörde sig med en vårdslös värdighet, som att han hade kommit över den där fegheten som alla bär runt på och var berädd att kasta bort allt han hade. Han rörde sig som att han visste att han var för kort, för spinkig, och inte snyggast i klassen, han var en sådan som inte var kär, han var en sådan som inte försökte imponerade på mig.  Man kunde se på honom, om man tittade noga, att han inte var lycklig, men han accepterade det och levde på kickar istället. Han hade ingenting att förlora.
Jag hade inte sett det hos någon förut, och det tände något i mig.
Ja, jag tyckte han var AStuff.
Skulle jag berättat de för någon så skulle ja ha fått höjda ögonbryn till svar. Det verkade som om det bara var jag som såg det.

Det blev aldrig något av det, jag hoppade av gymnasiet och lämnade det bakom mig. Jag hade däremot lyckats sno till mig hans msn.
Jag pratade lite med honom förra vintern då jag var ensam, men det blev ingenting av det. Och så sa han hej till mig igår. Och jag berättade för honom att jag var tagen. Och då blev han självklart desperat, nu sitter han och förbannar sig själv för att han inte fattade att jag ville ligga. Och jag ser på honom som en gammal dröm från gymnasiet som helt plötsligt försöker bryta sig ut, och det klär honom inte.
Han är bättre som dröm än som verklighet. Han är bara en liten del, och nu har jag redan alla delar.

Sådär ja.

Nu har jag bytt bloggrubrik. Den här är mycket bättre, jag tänkte ta en bild på mina sniglar och ha som banner typ. Eftersom jag ger upp att ha en röd tråd igenom min blogg, jag klarar inte det. Då kan den lika gärna handla om mina husdjur också, sniglarna sammanfattar alla mina djur, de är de djuren som är tuffast så då vill man ju självklart visa upp dem.

MARKNADSFÖRING!

Nu har jag startat upp en liten shop på Etsy där jag tänker försöker sälja mina tavlor.
Jag har varit lite seg på att blogga, jag har inte riktigt haft tid. Förra helgen så förlovade jag och Döden oss, vi har en varsin ring i vitguld och vi ska gifta oss inom två år. Det var det som var hemlisen som jag pratade om förut.

MEN. Tillbaka till tavlorna. Kolla runt här och köp köp köp, tipsa tipsa tipsa, och köp.

Det är första gången jag faktiskt marknadsför saker som jag har gjort själv, jag har försökt att sätta rimliga priser där jag har försökt räkna in hur mycket arbete jag har lagt ner, materialkostnaden, vad den typen av konst brukar kosta, samt hur pass okänd jag är osv.. Det var rejält jobbigt med tanke på att jag inte vill ta för mycket samtidigt som jag faktiskt inte tänker vara billig. Sådeså. Jaja, vi får helt enkelt se om någon ens vågra titta på tavlorna för de hutlösa priserna jag har satt på dem. Men då får det väl vara, ja, så tänker jag faktiskt. Vill ingen köpa tavlorna för de här priserna så behöver de faktiskt inte köpa dem.

Här kan ni ju kolla om de faller er i smaken. :)

--- MINA TAVLOR ---

Hemligheten

Jag har en hemlis, men snart är det förståss ingen hemlis längre, sådär typ nästa vecka. Jag längtar dit. Det kommer bli superbra.

Att tatuera bokstäver

Såg en tjock tant på tv som hade tatuerat sin förra kärlek på armen. Det var ett repotage om att ta bort tatueringar. Det kostade jättemycke sa dom men tanten sa att det var såklart värt det, för nu kunde hon äntligen ha t-shirts och linnen för första gången på flera år.
I slutet at repotaget så var hennes råd till tittarna att tänka igenom saken innan ni skaffar en tatuering, och undvik att tatuera in namn.

Undvik att välja fel person tycker jag.
Tatuera inte in namnet på en idiot. Men tatuera gärna in namnet på mannen/kvinnan i ditt liv.
Undvik att vara en idiot själv och tatuera inte in nått jävla namn bara för att "det blir bättre när barnet kommer...", gör det när det känns rätt, när ni båda vet att ni ska hålla varandra i handen på ålderdomshemmet. Kan du inte se personen framför dig i alla konstiga, krångliga, smärtsamma, roliga, tråkiga, outhärdligt jobbiga situationer som livet kommer servera så tatuera för fan inte in namnet då. Och kan du se en idiot i dessa situationer, gå då igenom ifall han/hon kan se dig i samma. Kan han/hon det så, visst, tatuera in namnet!
OCH stå för vad du gör. Tatuerar du något så får du stå för att du ville ha det. Och skulle du mot förmodan bli tvingad av någon annan att tatuera något på din kropp så är du dålig.
Så säger jag.

Jag tänker skaffa en tatuering med Dödens namn.

Sen ska jag gå och lyssna på punkrock och busringa till gamla tanter och gubbar. Yeeaaah. typ.

Fett med päls.

Det är världens tjockaste katt på besök. Han är inte bara tjock utan han är borderline också, kan inte riktigt bestämma sig för om han vill gosa och borra in huvudet och stångas och stryka sig ELLER om han vill spotta och fräsa. Jag och Döden har kommit fram till att han är arg som en sånndär riktigt tjock människa som inte får mat, girig som få. Men under det så finns det en väldigt gosig och enormt fin och gullig kisse.
Frågan är bara vad som händer först, tröttnar man på den stingsliga och sura fetknoppen eller blir man förälskad i den burdusa gosbollen?
Jag och Döden har försökt att lägga upp någon slags bantningskur för honom. Men imorse så hade han förstört den här dagen med att på något helt otroligt sätt hoppa upp på bordet (han är så tjock så att han med möda kan ta ett skutt på en decimeter, vi har INGEN aning om hur det gick till. Enda rimliga alternativet är att djävulen lyfte upp honom.) och ätit upp kattmaten som vi ställt upp där så att bara Pixel och Vincent skulle komma åt den.
Pixel och Vincent (våra egna katter) hatar honom. Eller ja, de är nog mest förskräckta över honom. Så fort Pixel ser honom så kurar hon ihop sig till en liten boll av ondska och morrar dovt, Vincent tycks glömma bort att han finns ibland och gosar och skuttar lite smått men så fort som tjockisen rör på sig så skjuter Vincent rygg och står som förlamad i en liten båge.
Jag tror att de ser på honom som man skulle se på sin värsta mardröm om den kom krypandes ut ur garderoben helt plötsligt. Han måste se ut som ett riktigt monster för dem, dubbelt så stor som båda tillsammans och ytterligare 9 kilo ovanpå det.
Han ser ut som ett riktigt monster för mig och Döden också. Han liknar inte alls en katt. Av djuren som finns i världen så liknar han mest en bulldog. Av djuren som inte finns i världen så liknar han mest en överviktig drake.
Jag känner mig delad i två, halva mig vill att han ska komma till rätta och bli en del av familjen så att han kan få det bra och gå ner lite i vikt, den halvan är redan kär i honom och vill helst ta upp honom i famnen och pussa sönder honom. Andra halvan vill att han ska försvinna NU och lämna mina bebisar(Pixel och Vincent) ifred, den halvan kommer också att sticka kökskniven i honom om han ens rör vid någon av dem på ett annat än rent kärleksfullt sätt.

Fittdagen

Vadå för kvinnodag. Det finns fan lika många kvinnliga outhärdliga idioter som det finns manliga. Finns det någon mansdag som uppmärksammar männen, eller glömmer vi bara bort dem? Är inte det diskriminering? Jag tror på jämnlikhet. Måste vi dela upp det? Varför ska vi alltid dela upp det??
Nu gör vi såhär tycker jag. Vi bestämmer en helt ny dag som kan kallas CPDAGEN och där kan vi uppmärksamma ALLA idioter. Inte bara de kvinnliga. - Alltså ingen diskriminering. Bra så.

Trötttrötttrött

Idag är jag sval.
Sedan hörde jag en dikt om kärlek. Den var fin och innehöll små fina liknelser. Jag gillar liknelser, det är inte bara så att jag gillar mina egna liknelser som ibland ter sig som  tre ormar som man bundit ihop i varnadras svansar. Oj, nu gjorde jag det igen. Jag lovar, jag tänkte inte på det, det bara kom.
Att vara mina ex's stuntman, och göra sakerna de aldrig vågade. Ja men det låter ju fint. Jag tycker det faktiskt. Och så lägger poeten till "som tex. att lita på dig". Ja, tänker jag, det var fint. Men det första jag tänkte på var som tex. att ge mig smisk.

Sval, sval, sval.

Eller trött?

Jag ville måla något och jag var precis påväg att göra det innan jag kom på att jag fan inte pallar. Jag kanske behöver någon med en piska. Jag vet inte. Jag vet bara att jag är helt initiativlös när det kommer till allt annat utom att äta pannkakor.

Av någon anledning har jag nynnat på "Dansa, Fastän" när jag har ätit saker jag inte borde de senaste gångerna. Men inte något annat än just de sista fraserna i låten. Om och om igen. "Om ett år eller två kommer det här va' över, om ett år eller två kommer det här va' över, om ett år eller två kommer det här va' över, om ett år eller två är det aldrig över...."

Hemma

Jag har ett hem. Jag har faktiskt ett hem för första gången.
Jag planerar att bo här längre än jag bott på något annat ställe. Det längsta jag har bott på ett och samma ställe är ungefär 4 år, och det var innan mamma och pappa separerade, alltså när jag var 5 år.
Jag har faktiskt aldrig haft ett eget hem. Inte ens när jag flyttade "hemmifrån" och bodde ensam i ett och ett halvt år så kände jag att det var hemma. Jag visste att jag bara skulle bo där i som högst tre år och jag trivdes aldrig.
Jag känner redan nu att jag kommer trivas här. Jag trivs här. Det är rätt stad, rätt plats. Det är lagom nära till där jag växte upp och lagom nära innerstaden, det är mitt alldeles egna ställe.
Jag kan känna att jag ska bo här när jag gifter mig, när jag och Döden skaffar hunden som vi har pratat om, och när vi skaffar vårat första barn. Jag vet på vilken vägg våra bröllopsfoton ska hänga.
Det är hemma helt enkelt. Mitt första riktiga "hemma".

Mardrömmen

Att vakna svettig och rädd en gång till. Och tänka nej, inte den där mardrömmen IGEN. Alla har haft den, den där när man blir jagad. Den här har en touch av nazityskland och jag är den där juden. Eller nej, den där tysken som gömmer en massa judar. Det är jag. MEN, det där är en liknelse.
För drömmen handlar om att det bara är jag. Jag gömmer mig, i samma gamla förort. I ett hus, i en garderob. Jag kan inte komma undan. Och katterna vill inte vara tysta, de kan inte förstå att de kommer dra ner både dem och mig i fördärvet. Han får inte veta att de finns. - De är judarna. Och jag är tysken som gömmer dem. Svikaren, förrädaren, det är jag. Jag är nästan värre än judarna som jag gömmer eftersom jag valde det själv.
Och snart kommer Führern.
I första delen av drömmen gömmer jag mig, duckar under fönstrerna, kryper in i garderoberna, lyssnar vid dörrarna. Skräck, skräck, skräck för att bli hittad.
I andra delen av drömmen är jag påkommen, jag måste gå ut och möta honom och försöka avleda hans uppmärksamhet. Få honom att tro att allt är bra så att han går, och sedan kan jag fly till ett nytt ställe där jag kan gömma mig ännu bättre så att han förhoppningsvis inte hittar mig. Min mobil fungerar inte och det är mörkt ute, jag är alldeles ensam när jag ska möta honom. När jag smyger ut från huset så börjar katterna att ropa på mig. Jag får en bild av hur han tränger upp mig i ett hörn och river min favorit-tröja med papegojor på mitt itu framför ögonen på mig. Sömmarna rivs upp och spricker isär. Pälsen rivs upp och spricker isär. Är det en katt han håller i den här gången? Jag går ut och hoppas att katterna ska tystna, han får inte höra att de finns där inne.
Jag är inte bara rädd å katternas vägnar, jag är rädd alldeles själv också. Vad ska han göra? Jag måste låtsas, låtsas, låtsas att allt är bra. Och att han är gud.

Jag sa det till Döden, att nu har jag drömt att han jagar mig igen. Men det gör han ju också, svarar Döden, det har han ju alltid gjort.
Och jag sitter ensam efter lunchen och funderar. Och jag lyckas fånga en tanke precis innan den slipper iväg.

- Är det inte befängt? Att jag drömmer mardrömmar om att bli jagad av min egen pappa.

Blä

Att ha en långhårig katt som är dålig i magen. Det är som att ha en tvååring springandes i lägenheten utan blöja. Vänta, har tvååringar blöjor? Ja, eller..? En väldigt vig tvååring. Nej, vänta, lägg till att tvååringen har en jävligt hårig röv. Och så fort man kommer nära den så börjar den spinna och vill gosa och den vill hellst borra in huvudet i dig och mysa loss och tycker inte alls att det är nödvändigt att fokusera på den andra mer kletiga delen.
Ja, då förstår ni kanske hur jag har det.
Alla som känner mig vet att jag är bäst på liknelser.

Vi ska ta och köpa lite gräs till den här apan så kanske det blir bättre.

Nejnejnej!

Jag undrar lite över det här med man och kvinna. Och att vi ska vara varandras "motsatser" och att det inte behöver vara så. Vi kanske är lite olika på vissa ställen, men inte är vi motsatser. Det här med att kvinnorna har gjort det "typiskt kvinnliga" till något dåligt. Vi ska få vara som "typiska män". Istället för att alla är lika vill vi ta över mansrollen. Om vi gör det till en dålig sak att vara hemma med barnen, vad ska det leda till? Varför kan inte alla sträva efter att få vara hemma med barnen, istället för att sträva efter karriär och makt?
Feminister står och skriker efter mer makt åt kvinnan. Men vad är det för värld? Varför ska vi sträva efter makt? Det är väl inte bara jag som tycker att repliken "Men vadå, alla vill väl vara minister? Det är ju hur mycket makt som helst!!" är så fel som det bara går.
Det känns som om kvinnorna har missat något. Kampen om jämnlikhet har blivit en kamp om makt.
Om jag var kille skulle jag vara som Döden. Han vill inte jobba, vem vill jobba?(Fast man måste ju, vilket suger.) Han vill vara hemma med mig och våra framtida barn.
Ja, jag spottar på karriären, och makten. Jag vill ha fredagsmys.

Flytt

Nu flyttar vi snart, jag och Döden. Imorgon tillochmed. Det är en ny lägenhet och ingen av oss har bott där innan. Det är VÅRAN lägenhet, varken bara min eller bara Dödens. Det blir första gången jag bor tillsammans med någon på riktigt. Vi ska bo där tills vi skaffar ett hus.

Konst

Det finns en massa monster i mig som vill ut.
Skulle jag ha oändligt med pengar så skulle jag köpa en stor lokal där jag kunde ha alla material som finns. Det skulle vara en syslöjdslokal, en träslöjdslokal, hela panduro, hela clas ohlson osv..
Jag tror inte på mig själv. Jag tycker inte om mig själv. Men det finns en sak som inte har förstörts, och det är att jag vet att jag kan skapa saker. Jag kan skapa vad som hellst. Ge mig en vecka och det material jag behöver så kan jag ge dig vad som hellst. Precis vad som hellst. Jag vet att jag kan. Jag har aldrig tvivlat.
Men jag kan inget annat. Och i övrigt är jag värdelös.

På något sätt så tror jag nu att det kanske var det som räddade mig. Som inte förgjorde mig. Att han kunde förstöra ALLT, utom det sista. Jag visste att jag kunde en sak. En sak räcker. En sak där jag hade bevis på att jag alltid gjorde rätt.
Jag läser om psykisk misshandel och ser att det inte står om någon okänd gärningsman, hela sidan beskriver i honom till punkt och pricka. Och jag försöker peppa mig själv. Jag har upplevt det här. För allt i mig skriker att jag bara överdriver, och att jag har varit överkänslig och anklagande i hela mitt liv. Precis så som han alltid har sagt. Och jag läser här att det är naturligt att jag tänker så. Och jag kan dra logiska slutsatser. Jag kanske har rätt. Jag kanske inte är värdelös trots allt.

Jag har kanske alltid vetat det, när jag har blivit skalad, år efter år. Jag har blivit flådd och stoppad med kemikalier som har frätt sönder mig. Men jag har haft en liten liten kärna någonstans långt inne som han inte kunde komma åt, som hela tiden har sagt att något är fel. Den har viskat att det här KAN INTE vara kärlek. Vad han än säger, vad han än stoppar mig med.
Jag har kanske inte alltid lyssnat. Men den har alltid funnits där.
Den där lilla kärnan som kan skapa ALLT.

Om att gråta

Jag gråter bara när jag känner att någon ser mig. Är jag ensam så behöver jag inte gråta. Om jag gömmer mig så behöver jag inte.
Så fort någon ser mig så kommer tårarna utan att jag ber om det. Jag vill inte att någon ska se när jag gråter men ändå så blir det tvärt om. Jag vill bespara omgivningen mina tårar. Jag vill ju inte vara en egoist. Och när jag är ensam så behöver jag ju inte gråta. Men det gör förståss inte mindre ont för det.

När jag somnade

Sedan när jag somnade så drömde jag om ett hus. Det var ett stort mörkt hus. Väggarna och golven var tjocka, och träet som de var gjorda av hade mörknat. Hela huset var av trä. Det var flera våningar och trapporna var trånga och nötta. I varje rum fanns det saker, gamla möbler och tavlor och från länge länge sedan. Ingen el fanns det, utan här och var hängde ljusstakar och fotogenlampor. Drog man med handen över fönsterbläcken så var det gamla virket strävt, men golvet var lent av tusentals fotsteg.
Det var mitt hus. Eller det stod på gränsen. Det kunde bli mitt om jag sa att jag ville ha det. Och jag tittade på det och undrade om folk skulle förstå att det var det finaste huset jag sett. Och jag ville inget hellre än att få bo där. Och jag tänkte precis säga att det var mitt, mitt, mitt.
Och då vaknade jag.

Det där med att andas åt andra

Innan jag somnade så funderade jag på vad det är som gör ont. Det är som om du håller andan, jättelänge, så länge som du kan. Så länge så att lungorna börjar rycka och liksom vill dra in luft mot din vilja. När det händer så måste du snart börja andas, och det är väl då man drunknar om man är under vatten. För tillslut så rycker lungorna så mycket att du inte kan stå emot och om det då är vatten runt om dig och inte luft så kommer du att dra in det istället.
Men det är det, när det börjar göra ont i bröstet för att du inte får någon luft. Det är så det börjar, det onda.
Och sedan börjar man att andas. Djupt, för det är som om man inte får någon luft. Och vägen ner till lungorna är så trång så trång. Och man andas djupt, djupt och ändå skriker lungorna efter mer luft. Eller inte bara lungorna, utan hjärtat också. Det skriker också efter något.
Men det når inget klimax, som när man dör för att man inte får någon luft. Det är just för att man faktiskt inte håller andan, man får ju luft. Lite, lite luft som räcker för att man ska överleva och befinna sig i något slags limbo. Och man fortsätter att andas och då slår det mig att det är som att jag andas åt någon annan. Min bröstkorg och mina lungor jobbar för att dra in luft åt någon annan. Någonstans ligger det någon precis just nu och får extra mycket syre..

Och då kommer jag på att jag minsann vet precis vart han kan tänkas ligga någonstans...

Sedan fick jag min patientjournal från vårdcentralen jag gick till fram till att jag var 18. Man kan läsa lite av hur jag och pappa beskriver att jag mår utmärkt av att bo hos honom, han har köpt en kanin och en undulat till mig. Han gav mig djur och mamma ville inte ge mig djur och därför bodde jag hos honom. Sedan lämnade han bort djuren efterhand när han tröttnade på dem. Nej, det var inte som att han tog hand om dem, han tog aldrig hand om djuren. Och det gjorde han klart för mig när han köpte dem, han tänkte inte röra ett finger. Och det gjorde han inte. Men han tröttnade på dem endå tillslut. Och då lämnade han bort dem. Men sedan köpte han nya, han sa att det var för att jag tjatade så. Men de blev alltid bortlämnade i slutändan.

och vänta det var nått mer...jo!: svart

Det gör ont också, på riktigt alltså. Ont. Som i "Aajj för faan!!".
Ovanför magen, i hela bröstkorgen.
När man tappar sugen så gör det extra ont. Annars brukar det vara som hugg då och då, när man kommer att tänka på det där riktigt dåliga skämtet, som någon annan kom på, som är jag.

svartsvartsvartsvart

Ibland tappar jag sugen. Inte på ett sånt där vanligt sätt tror jag, utan på ett väldigt omfattande sätt. Sådär så att man kan sitta en hel dag eller mer och stirra rakt framför sig medan man undrar om man är på riktigt. Eller om man kanske bara är någonting påhittat, eller någon annans väldigt dåliga skämt. Inte ens mitt eget. Vad är det då som är mitt liksom, varför ska jag fortsätta? Jag förstår ju självklart att jag ska fortsätta, för Dödens skull. Och för att jag kan fantisera om att jag kanske kommer att bli lycklig, och för att jag vill fortsätta vara med Döden.
Men jag blir iallafall handlingsförlamad, och jag försöker hitta på saker att göra. Stora och små saker. Jag kanske ska gå till panduro och titta på pysselsaker, något som jag BORDE tycka är kul. Det låter dötrist. jag orkar inte. Jag kanske ska sätta mig framför symaskinen och sy något, bara något litet. Det låter dötrist. Jag orkar inte. jag kanske ska läsa en bok. Orkar inte. Jag kanske ska LYSSNA på en bok då. Orkar inte. Jag kanske ska titta på en film? Alla filmer är egentligen dötrista och jag kommer tröttna halvvägs som vanligt. Jag kanske ska gå en promenad? Orkar inte.
Det slutar med att jag sitter och stirrar. Slår på tvn. Slår av tvn för att den är värdelös. Letar efter en p3dokumentär. Tröttnar. Och sedan börjar jag tänka på vad som finns i kylskåpet och vad man måste komplettera med för att göra tusen pannkakor.
Och så kanske Helena ringer. Vill jag komma och jobba? Det räknas som en STOR sak. Kanske det behövs för att bryta den här handlingsförlamningen. "Ja, det låter.." kramp i bröstet och kallsvett och hemskthemskthemskt "nä, jag mår inte så bra, jag tror inte det går..".
"Ja, okej, jag förstår, vi ses sen!" Säger Helena.
Helena kommer hem och jag ler och är snäll och trevlig. Jag tycker om henne, hon är min syster. Jag kan låtsas som om jag är okej och skratta och skämta men när jag sätter mig ner ibland så känner jag hur det sär stora svarta inte bara är som en klump, det är så stort att del läcker ut från bröstet och ner i benen och armarna också. Jag har inte någon tumör, hela jag är en tumör. Eller ja, den finns ju bara på insidan. Jag tittar ner på mig själv och tänker att det är ju tur att den inte syns, Helena skulleinte låta sig luras ifall hon såg hur svart jag är egentligen. Tillochmed mina tår.

Nu var det länge sedan jag skrev något om Döden

Jag saknar Döden jättemycke och jag vill att han kommer hem..
Döden har ju ett jobb som han måste gå till. Ett hemligt jobb. Han brukar ringa till mig på dagen bara för att gulla med mig. Man hör direkt när man plockar upp luren(eller vad man ska säga nu när alla har mobiltelefoner) att det är han för det surrar alltid en massa i bakgrunden. Idag så påpekade jag det, och då berättade han att det var för att samtalen var avlyssnade och så. Och det var ju klart, för på hans jobb så är det nämligen så. Att jag inte hade tänkt på det innan. (det kanske förresten har något samband med att han alltid viskar när han ringer till mig från jobbet? Hmm...nää?)
Så då kom jag på en ny sak man kunde prova, "Jaha, när du kommer så tänkte jag att vi kan knulla. Jag kan suga din kuk." sa jag. Och då hör man direkt hur han väser genom tänderna att jag ska sluta. ROLIGT! Nästa gång ska jag berätta hur jag har tittat upp hur man gör hemagjorda bomber så att jag ska kunna spränga en till på drottninggatan. Eller kanske att jag ska börja lära mig "arabiska" så att jag kan prata bättre med medlemmarna i en klubb som jag har gått med i. Eller också ska jag köra på det där första och bara vara allmänt snuskig. Jag kan råka tala om att jag är 14.

Lite om idioterna

Jo, alltså. Griskultingen jag skrev om, den blev tillslut så olycklig att den dog. Jag ska berätta mer om det sen men nu måste jag skriva om en helt annan sak som har hänt.
DN har skrivit en artikel om vad Reinfeldt säger om bl.a hyresrätter, de har även lagt ut hela intervjun på hemsidan. MEN moderaterna har hoppat upp och skrikit till.
"Waaah! Ni kan inte ha DEN rubriken!!" säger de till DN i panik. Reinfeldt har tydligen sagt att hyresrätter är ett samhällsproblem, och DN har skrivit att Reinfeldt "bah typ HAAATAR hyresrätter".
DN väljer ju att ta den rubriken som ska ge mest läsare, alltså om moderaterna helt plötsligt säger något som kan tolkas som att de tycker att hyresrätter är dåliga, då måste det upp som rubrik. Ja men lite sådär som tidningar gör i allmänhet.
Moderaterna har fått panik och lagt upp hela intervjun på sin hemsida. Den finns som sagt på DN's hemsida också.
Det jag vill komma till är att hela intervjun FINNS att se, och moderaterna har inget problem med artikeln i sig, utan det är RUBRIKEN och ingressen(den tjocka texten under rubriken) som är missvisande.
- För en människa som kan läsa andra saker än rubriken och ingressen finns det alltså inget nytt att hämta, moderaterna tycker precis samma som förut.
MEN moderaterna har nu fått en massa mail från oroliga idioter som frågar "Va? Har ni ändrat er nu? HATAR ni hyresrätter?

DN försöker spela dumma och låtsas att "Vadå, alla människor kan väl läsa artikeln, vad spelar det då för roll vad rubriken är" och moderaterna säger "Nejnej, rubriken måste säga samma, den här rubriken är ju vriden!"
Jag säger att båda två är för diplomatiska, jag menar att MÄNNISKOR ÄR IDIOTER.
- INGEN LÄSER ARTIKELN UTAN DE LÄSER BARA RUBRIKEN OCH INGRESSEN. -
Det är därför moderaterna får panik, och en massa mail. DN blir lyckliga att alla idioter vill läsa rubriken som handlar om att moderaterna har ändrat hela sin inställning till hyresrätter och ibland känner idioterna sig extra litterära så då vill de läsa ingressen också.

Sagan om att vara utvald

"Han trodde att bara för att han fick ett barn så blev han en pappa.."

Det var en gång ett liten liten griskulting. Den snuttade på sin mammas spenar och var lycklig tillsammans med sina syskon. Mamman låg ofta och vilade men lyckades alltid se till att det fanns spenar så att det räkte åt de små griskultingarna, och när de inte åt så låg de ofta mätta och belåtna tillsammans i en stor hög, precis så som det ska vara. Mamman fick mat från en bonde, som kom till grisarna två gånger om dagen. Så var livet för den lilla lilla griskultingen.
När griskultingen blev några dagar äldre så märkte det att bonden ofta smiskade till grismamman när han gav den mat. Griskultingen förstod inte vad det betydde men den blev alltid illa till mods av det.
Ju mer griskultingen tänkte på det så la den märke till hur ofta människan smiskade till grismamman eller knäppte den på trynet när han skulle ge den mat. Griskultingen förstod fortfarande inte varför och blev bara mer och mer illa till mods.
När griskultingen hade blivit någon vecka och den började utforska inhägnaden tillsammans med sina syskon så kom bonden fram till den lilla griskultingen och gav den en riktigt stor och fin potatis. Griskultingen hade aldrig ätit potatis förut men när den fick smaka så märkte den att det var väldigt, väldigt gott. Bonden log mot den lilla griskultingen och sa snälla ord. Bonden berätade att han var tvungen att slå suggan för att hon var en så fruktansvärt elak och dålig gris. Om bonden inte kom och slog suggan, eller knäppte henne på trynet, så skulle hon börja äta upp sina griskultingar. Bonden berättade att grismamman inte ville något hellre än att äta upp sina griskultingar, hon tyckte rent av att griskultingarna var fruktansvärt jobbiga när de drack hennes mjölk. Hon ville ha sin mjölk för sig själv.
Griskultingen var helt förskräkt. Hur skulle någon kunna vara så elak att den villle äta upp sina egna barn?
Bonden gav kultingen en till potatis och sa att den inte behövde gå tillbaka till suggan igen om den inte ville. Bonden förstod och suggan skulle ändå inte märka ifall kultingen försvann.
Kultingen kände sig så sviken. Den trodde att alla i världen var goda. Inte bara suggan utan alla grisar, och människan också. Det var därför den hade blivit så förvirrad varje gång människan slog till suggan.

Bonden hade fler grisar på gården, det var nästan flera hundra. Hela världen var full med grisar, tyckte den lilla kultingen. Bonden bodde i ett litet hus, och utanför huset gick alla grisar. Det var bara bonden som fick gå in i huset, men trots det så tog bonden med sig den lilla kultingen.
Bonden berättade att ALLA grisar var äckliga och dåliga, och kultingens mamma var den äckligaste, elakaste och sämsta suggan på hela gården.
Kultingen grät lite över det och bonden la handen på kultingens huvud och tröstade den. "Ja, det är fruktansvärt, jag vet." Sa han, och gav kultingen en till potatis.
Bonden sa att han behövde kultingens hjälp, kultingen var utvald eftersom den var bättre än de andra grisarna. Den var nästan som en människa. Bonden behövde någon som kunde dra den stora tunga gårdskärran till staden och tillbaka för att hämta bröd, annars skulle bonden svälta ihjäl, och det var bara griskultingen som kunde göra det, eftersom den inte var lika dålig och elak som alla andra grisarna.
Griskultingen ville inte att bonden skulle svälta ihäl så den lät honom spänna fast den vid den stora tunga gårdskärran, och sedan började den att släpa den fram längs den leriga vägen.
Bonden ropade att det gick för långsamt, om griskultingen inte snabbade på skulle han svälta oh då skulle griskultingen vara skyldig till att han dog. Griskultingen försökte dra den stora tunga kärran ännu snabbare. Kultingen ville inte att någon skulle dö sa den. Bonden svarade att om kultingen inte drog kärran snabbare så var den lika elak som sin mamma, eftersom bonden skulle svälta ihjäl om det inte gick tillräckligt fort.

Vägen som kultingen drog kärran på ledde förbi inhägnaden där suggan fanns. Bonden hade berättat att när kultingen gick förbi suggan så skulle den inte lyssna på något som suggan sa, hon ville nämligen fortfarande äta upp kultingen och hon skulle göra precis vad som hellst för att få den att komma nära inhägnaden. Suggan skulle tillochmed låta kärleksfull, men kultingen skulle inte låta sig luras

Och precis som bonden hade sagt så började suggan ropa när hon såg sin lilla kulting, som hon trodde hade försvunnit, komma dragandes på en jättestor och tung kärra på den leriga vägen.
"Åh min älskling! Där är du ju!" Ropade suggan med tårar i ögonen. "Varför drar du den tunga kärran? Den är alldeles för stor och tung för dig, kom hit istället, till mig och dina syskon! Vi har saknat dig så mycket!"
Griskultingen blev alldeles förskräkt, bonden hade rätt. Suggan måste vara obegripligt falsk och elak efterssom hon kunde låta så övertygande. Bonden hade också sagt att hon skulle vilja att kultingen lämnade kärran eftersom suggans högsta önskan, förutom att få äta kultingen, var att bonden skulle dö.
Kultingen försökte att inte lyssna samtidigt som den släpade den stora tunga kärran förbi suggans inhägnad. Den var så rädd så att den inte ens vågade titta åt hållet där inhägnaden var.

Och så fortsatte det. Kultingen drog kärran fram och tillbaka till staden, den blev aldrig en vuxen gris eftersom selen till kärran gjorde att den inte kunde växa. Tillslut började den hata suggan för att hon var så falsk och alltid försökte få kultingen att överge kärran och därmed döda bonden. Bonden köpte en piska så att han kunde piska kultingen när den inte hade dragit kärran tillräckligt fort. Det var för kultingens eget bästa, eftersom kultingen inte ville att bonden skulle dö, och då var bonden tvungen att tillrättavisa kultingen ibland när den var för självisk.

Fuskbyggaren

Igår kom jag på en av mina värsta mardrömmar. Jag har ganska många, eftersom jag gärna sitter försjunken i invecklade katastroftankar.
Men den här var värre. Det var så att det knöt sig i bröstet på det där välbekanta sättet.
Jag gjorde något annat och hörde tv-ljudet i bakgrunden, och då börjar ett nytt avsnitt av "Fuskbyggarna", jag hör Martin Timell berätta om fuskbyggaren som ska sättas dit den här gången. Han har ett företag som har gått i konkurs, han har gått i personlig konkurs -min hjärna bygger på själv också- han har blivit vräkt, han går inte att få tag på, han ger falska telefonnummer och undviker att öppna dörren för myndigheter, han har ett nytt företag under en pseudonym, han kan inte ha det på sitt egna namn eftersom han vill undvika kronofogden och dessutom går han på sjukpänning. Han lovar saker han inte kan hålla och har en tendens att bli ovän med alla nyckelpersoner...

Det är min pappa de letar efter. NU har samhället kommit på en av de där fuskarna, och de letar efter honom. Vart är han? De ska konfrontera honom i TV. Fråga honom hur allt kunde gå så fel.
Jag blir orolig för honom. Han mår inte psykiskt bra heller, han skulle bli knäckt... Men...varför sätter han sig i de här situationerna? Hur har han klarat sig innan han hade mig?

Jag kurar ihop mig i soffan och Döden kommer och håller om mig. Han frågar vad det är. Jag säger att det är pappa igen, och han skrattar lite men blir sedan allvarlig. Din pappa skulle inte kunna komma med på Fuskbyggarna, oroa dig inte, han bygger ju inte husen, han ritar dem ju bara.
Jag förstår att Döden har rätt i det. Men på något sätt så känns det som att pappa kommer att ställas mot väggen. Flera miljoner i skulder kan inte bara försvinna. Och det är ju därför han har sitt företag under den där pseudonymen, för att slippa kronofogden. På något sätt la jag ihop det nu, det här pusslet har fått ett tydligare motiv.
En av de nya pusselbitarna kom igår när polisen ringde och sökte honom. De hade varit på hans adress men han hade inte öppnat. De hade försökt ringa men det var något fel med nummret. Jag frågade flera gånger ifall de skulle berätta för honom att jag var den som gav dem informationen. För jag kunde ge dem det riktiga numret, men jag ville inte att de skulle berätta för honom att hans egen dotter hade angivit honom.
De sa att de inte skulle anhålla honom eller så. De skulle lämna över ett brev. - En delgivning måste det vara, sa Döden när jag berättade om det för honom. Någon har stämt min pappa igen.
Jag gav polisen hans nummer, det visade sig att det bara saknades en nolla. En nolla i mitten saknades. Min pappa öppnar inte dörren för polisen och ger dem ett manipulerat nummer.

För mig så kan han få åka dit. Det är okej, man får inte fuska på det där sättet. Men snälla snälla snälla, låt honom inte hamna i tv, eller på nyheterna..

Killar som funnits i mitt liv

I kronologisk ordning;

B.
En kille som jag bara minns små korta bilder av. Min första kärlek. En bild är ett kort där han ligger i min säng och håller i en nalle som jag har fått av honom. Han ler. Han hade ett fantastiskt leende. Han är som prinsen i en saga. Nu har han blivit stor och är en helt annan. Jag ser honom på facebook ibland. Undrar vad han gör nu.

J.
En kille som jag hellst ville rymma ifrån. Han stal kyssar och jag gillade honom aldrig riktigt. Sedan blev han äldre och då plev han tuff och populär. Jag tyckte att det var intressant hur hela hans tillvaro vände, men jag blev inte mer intresserad av honom för det.

W.
En kille som fanns en kort kort stund. Vi möttes som två kuggar i ett kugghjul. Han var min riddare och låg döende på ett fält. Jag flätade en kudde av gräs till honom. Jag tröttnade på honom när det visade sig att han var allärgisk mot gräs.

A.
En kille som dök ut och in i mitt liv, men alltid fans på håll, jag fick honom aldrig men jag önskade. Kanske för att han alltid hade funnits där, det kanske var tryggt. Ett tag var han tillsammans med min bästa kompis. Jag gav honom ett idiotiskt ultimatum och efteråt förstod jag att det inte hade betytt någonting för honom. Jag krossade mitt eget hjärta och kände mig som en idiot.

M.
En kille som också alltid fanns där, fast närmare. Vi tittade varandra djupt i ögonen men kysstes aldrig. Vi pratade om allt och trevade efter varandra. Vi lovade att vi skulle gifta oss när vi blev 30. Han hoppade över ett staket och stal en ros åt mig. Våra kaniner fick ungar med varandra. Vi skrev låtar tillsammans. Vi badade och promenerade tillsammans. Spelade klädpoker. Åkte inlines. Gick på gröna lund. Vi var nog tillsammans, fast mer bokstavligt talat. Vi påpekade alltid att vi inte var det.

A.
En kille som var min andra riktiga pojkvän, fast den första då man är tillräckligt gammal så det räknas. Han var tråkig men stor och stark. Han kunde hålla fast mig men han hade inga egna tankar. Jag tröttnade och krossade hans hjärta på skolgården efter mattelektionen. Gav tillbaka ett dyrt halsband han gav mig i födelsedagspresent.

J.
En kille som var min tredje riktiga pojkvän fast den första som jag låg med. Han var svår och jag spenderade två år på att pendla mellan att försöka fånga honom och rymma ifrån honom. Han var nog inte svår egentligen, utan det var något jag tillskrev honom. En projektion. Jag önskade att han skulle vara min sista pojkvän. Jag önskade att han och jag skulle vara det paret som lyckas hålla fast varandras händer i stormen. Jag undrar hur han mår nu, ibland vill jag be honom om förlåtelse för att jag la hela mitt borderlineliv i hans händer. Och be om ursäkt för att han fick se hur mina armar blödde.

J.
En kille som jag alltid räknat som min andra pojkvän. Som jag på något sätt kände skulle bli min sista pojkvän. Som jag tittade på ringar tillsammans med. Som var som en stoppkloss, som var någon som jag inte ville men behövde ta hand om. Två år sniglade förbi och jag var hans mamma och hans fru och vårt förhållande stagnerade som om vi varit gifta i 30 år. Jag lämnade honom på ett sätt jag inte är stolt över.
Han tittar fortfarande ut genom fönstret och hoppas på att jag ska stå på hans farstutrappa en dag och be om att få komma tillbaka. Jag hoppas att han vill släppa mig någon gång och hitta någon ny. Jag hoppas att han vill knuffa ner mig från piedestalen han har satt mig på.

J.
En kille som bara var i mitt liv en kort kort stund. Som jag hoppades på att få ha en längre stund. Där jag än en gång försökte lämpa över hela mitt liv på hans axlar. När jag staplade fram under den tyngden och hävde den över honom så tog han ett steg bakåt och allt rann ut på golvet. Han gjorde vad hans överlevnadsinstinkt insisterade på och försvann illa kvickt. Jag klandrar honom inte. Inte längre.

M.
En kille som jag försökte fånga, som jag tvingade mig på och försökte krama kärlek ur och i min frustration så skrämde jag honom på ett okänsligt sätt. Jag önskade att han skulle bli min. Skulle han mot alla odds i universum ha friat till mig så skulle jag ha svarat ja på mindre än en sekund. Sedan skulle jag rest till världens alla hörn med honom och läst alla klassiska svåra böcker som någonsin skrivits  i skenet av en ficklampa medans regnet droppade mot tältet vi slagit upp någonstans i vildmarken. Det var kanske killen som lärde mig att vissa bara inte är till för andra. Och kanske ville jag ha honom ännu mer bara för att jag inte kunde få honom.

M.
En kille som jag hittade när min desperation hade nått en ännu högre höjd. Vår relation var som en dragkamp, jag kände att jag var den enda som skulle stå ut med honom. Han behövde mig fast han inte förstod det. Skulle han ha friat till mig hade jag sagt ja, jag fantiserade om det eftersom han var 12 år äldre än mig. Efteråt förstod jag att jag hade fel, han hade visst förstått. Men jag lämnade honom för att han tog för lång tid. Han följde efter när jag bytte stad. Jag har nog aldrig skrämt någon så som jag skrämde honom. Det kanske är därför han inte vill släppa mig. Han säger själv att han är bunden till mig på något sätt.


Sedan kom Döden. Den sista, på riktigt. För det säger väl sig själv?(och han är också ett M)

Drömmar om döden

Jag måste ju lägga till att jag ändå vill att det ska vara fint. Jag är ju romantisk precis som min död. Men det behöver inte vara på stranden någonstans vid medelhavet, det behöver inte vara på stockholms dyraste resturang. Nej jag har inga höga förväntningar. Bara förväntningar.
Sen ska jag vifta med fingrarna och ringen framför allas ansikten och säga att jag ska gifta mig med den bästa killen. Sedan ska jag försöka att tycka synd om alla(alla kvinnor i hela världen)som inte fick honom men det kommer sluta med att jag gör långnäsa åt allihop.
Jag har en drömbild om det. Jag har ingen drömbild om brölloppet än, det är för långt fram i tiden. Jag vet att vi inte kommer ha råd med det förens om minst nått år. Och jag har ingen drömbild om huset heller. Först ska vi ju flytta in i lägenheten.
Men jag har drömbilder av hur det skulle kunna se ut när jag förlovar mig. När Döden friar till mig. Jag har drömbilder av hur vi upptäcker att jag är gravid någon dag.

Om ätstörningen

När Döden och jag började träffas så sa han att han skulle fria till mig när jag vägde 55 kilo. Vi pratade om att det var min målvikt. Jag tyckte det var motiverande, jag har alltid drömt om att bli friad till. Att vara förlovad och liksom bevisa för världen att man tillhör någon, att det är någon som vill vara med en för resten av livet. Det är romantiskt och fint. Jag har varit och tittat på ringar förut en gång, med en annan, men det var inte samma sak. Det var mer som något som "borde ske", liksom att någon borde diska efter maten, och man borde tvätta håret ibland.
Jag och Döden har varit och tittat på ringar, vi vet hur de ska se ut och var de ska köpas.
Problemen.
Jag väger runt 55 kilo nu. Vi har inte mycket pengar. Jag har ingen inkomst, och vi har haft två hyror pga att jag flyttade in hos Döden innan uppsägningstiden tog slut. Vi betalar av en dagsböter på samanlagt 55 000, på grund av att vi råkade bli tagna när vi dekorerade sollentuna med små söta monster i svart sprayfärg. Det är ju anpassat till inkomsten så Döden har ju ändå en hyffsad lön, men den räcker precis på håret till att betala av lånen och skulderna, försörja honom, mig, OCH mitt missbruk.
Ja, jag är lite som en knarkare. Eller en alkis.
Fast med mat.
Jag blev tvångsinlaggd på mitt första behandlingshem när jag var 13, då vägde jag 47 kilo. Inte så farligt kanske, men jag har alltid varit ganska lång, sådär 170 cm. Då sa de att om jag bara fick upp kroppen till en normal vikt så skulle tankarna försvinna av sig själv. Men här sitter jag nu som 21-åring och problemen är värre. I sommras var det värre fast på ett annat sätt, då höll jag koll på vågen och lyckades som minst väga 45, då började triumfen väga över i rädsla. Så träffade jag Döden som lagade mat åt mig och fick mig att känna mig tryggare och nu står jag här, med "målvikten". 55 kilo, kanske mer. Och det är värre nu än någonsin. Jag kanske har en normal vikt men jag har inte normala tankar.
Jag sökte till Stockholms Centrum för Ätstörningar igår. Jag hoppas på det, jag tror jag är mogen för att låta mig behandlas på riktigt nu. Det stod att man inte bara behandlade kroppen, utan "själen" också. I form av terapi. Det låter bra tycker jag.

Jag har sett folk som har förlovat sig när de bara är 16. Flera stycken. Jag har alltid tänkt att jag skulle kunna vara en av dem, men att för mig så skulle det vara PÅ RIKTIGT. Jag har alltid letat efter den rätta. Nu när jag har hittat honom så önskar jag att han skulle fria till mig. Jag önskar att jag inte var sjuk. Jag önskar att vi inte hade så stora skulder att betala av, och jag önskar att jag hade en egen inkomst.
Man köper inte förlovningsringar på rea. Och man förlovar sig inte med en trasig, trasig människa. Även fast hon väger som en normal tjej nu för tiden. Jag tycker att det är för mycket, jag önskar att jag vägde 50 igen, det gör mig inte normal att se normal ut. Man blir inte förlovad helt plötsligt bara för att siffrorna på vågen "stämmer". Siffrorna på kontot stämmer inte. Siffrorna i huvudet stämmer inte.

Jag och det där

Det där med att slarva. Det där med att sköta sitt liv ändå. Det där med att vara väldigt ledsen. Det där med att ta på sig Dödens smutsiga tröja som luktar honom, blunda och tänka att han kramar mig, tänka att han inte är arg eller besviken utan bara tycker synd och tröstar. Ta på sig jackan ovanpå. Ge sig ut i solen som inte lyser snällt utan kallt och stickigt.
Det där med att gå till komvux och få reda på att det inte finns kurser förens i Maj. Det där med att förstå att nu måste man gå till Arbetsförmedlingen. Och det där med att bestämma att man gör det imorgon.
Det där med att gå förbi affären och tänka att jag har råd med att köpa godis för mina sista pengar, jag kanske har råd med en semla också.. Kanske en semla. Det där med att komma på att jag behöver äpplen. Äpplen eller semla. Det där med att komma på att jag måste fylla på bönorna som jag åt upp förut idag så att inte Döden blir ännu mer besviken. Jag har råd med bönor och godis, om jag betalar kontant med småpengar och tar resten på kortet.
Det där med att komma på att man håller på att göra det igen.
Det där med att titta åt ett annat håll när man går förbi semlorna. Ta en annan väg och slippa gå förbi godiset. Plocka äpplen så att man kan gå hem och göra gröt istället.
Det där med att packa ner bönor i tomatsås och äpplen i en ICAkasse och gå hem.
Det där med att undra om det någonsin blir bra.

Om att vara omogen

I söndags blev jag kallad "omogen" i vredesmod. Sådär så att det är meningen att man ska förstå att det är allvar. Det var nog en av de sakerna som jag har bävat för att bli kallad, hur skulle jag ta det? Är inte det det värsta?
Åldersskillnaden mellan mig och döden är inte något som stör mig, det har snarare varit en sak jag gillar att skryta om. Jag försöker att inte vara högfärdig. Har någon påpekat det så har jag mest blivit förtjust. Men jag har oroat mig lite för hur jag skulle ta det ifall Döden själv klagade på det.
När jag fick det utslängt i ansiktet så var det första jag tänkte "ja, äntligen, där kom det!" och sedan kände jag efter och så tänkte jag "jag känner ingenting". Nej, jag kände ingenting, det var inte så farligt som jag hade trott. Kanske för att jag kände att han hade fel(och det i sig är väl något pubertalt), men kanske också för att jag kände att det är okej om han tycker det. Det är faktiskt inte jag som är 38. Eftersom det är jag som precis har fyllt 21 så är det också jag som ska ligga närmast "omogen". Och eftersom det ligger 18 år emellan så har han rätt att känna att jag är det ibland, för det är väl bara naturligt? Det är inte något som jag strävar efter att vara men om jag råkar vara det ibland av bara farten så är det väl knappast något jag kan bli lastad för, inte så värst lastad iallafall.
Och då kan man undra, vem är det som är omogen?
21åringen, eller 38åringen som är tillsammans med 21åringen?

Dödens företag

Igår var jag och Döden och kollade in lagret. Alltså, Döden säljer sexleksaker på internet. När företaget blir större så ska han öppna en butik och jag ska stå i kassan, fastkedjad med ett koppel. Så ungefär. Vi skulle räkna ihop värdet av alla sakerna och det blev mer än vad vi trodde. Det är meningen att han ska sälja av alla gamla sakerna till ett paketpris och sedan börja om och ta in det nyaste och fränaste sakerna som finns.
Man fick ta med sig något hem om man ville. Jag tyckte om en massageolja som jag hittade, och en slags bondage-tejp. Men bäst var kanske några slags handbojor + fotbojor sammanlänkade i en kedja. De ville jag ha. Döden ojjade sig över att de såg ut att göra ont eftersom allt var av metall och inte av läder, det skulle liksom skära in om man drog hårt (han tänkte alltså dra hårt).
Jag tyckte det lät utmärkt och frågade lite smått nedlåtande "Vad är du rädd för?" och då ändrade han sig och så tog han med dem. Bra så.
Det sexigaste är kanske hur man sätter på dem, man liksom slår dem på handlederna så säger det "klick" och så fastnar man. Eller så kanske det sexigaste är blicken som Döden får när det klickar till.
Det vet jag inte. Men jag tänkte sluta tänka på det här nu för annars blir jag som katten.

Och ännu mer om katter

Det är jobbigt att vara katt idag igen. Just nu ligger hon och sover, men hon har tytt sig till den enda killen i hennes värld, nämligen Döden. Jag är mamman, så det är mig man söker skydd hos och sover med till vardags, och det är Döden som man bråkar med. Men när man börjar löpa då ändrar sig sker och ting, den där killen som annars är så jobbig och som man mest vill bråka med blir väldigt intressant. Hon försöker locka honom till sig och visar sin i hennes perspektiv(och alla andra katters antar jag) mest attraktiva sida, nämligen baksidan. Så fort han ser på henne så spänner hon upp rumpan för honom. Hon söker ögonkontakt med honom helatiden och så fort han säger något så svarar hon med förföriska "Oorrrrr....!" och med tunga ögonlock och undanfälld svans så försöker hon att charma honom. Men.. Det fungerar inte! Det måste vara helt obegripligt i hennes lilla katthjärna, hon gör ju ALLT rätt, och killen är inte ett dugg intresserad. Jag säger ju det, att snart kommer hon vända det mot sig och tro att det är henne det är fel på, och så kommer hon att bli deprimerad och börja tycka illa om sig själv..
Hon kan uppenbarligen inte förstå att kattporr inte fungerar på andra arter, men sedan är ju Döden den enda killen som går att få tag på och hon är INTE kräsen.
Nu är ju Döden på sitt hemliga jobb, och då går hon runt i rummen och vrålar och letar efter honom. Hon måste ju tycka att han är väldigt lam också, som inte gör det han borde göra, kille som han är. Han har försökt förklara för henne också "Men snälla, jag tänder inte på det där, sluta följa efter mig!" och det är som om hon svarar "Är du säker på det? Nä, det tror jag inte på. Om jag gör SÅ HÄR då? Blir du kåt nu då? Sätt på mig då!"

Idag, lägligt nog, så kommer min sista födelsedagspresent. Nämligen min dyra lilla raskatt. Pixel, som min och Dödens katt heter, SKA få en pojkvän. Problemet är att han är ett litet litet kattbarn än så länge och kommer inte förstå alls vad hon vill att han ska göra. Som sagt, lägligt att hon skulle börja löpa precis nu..
Vi får se hur det här går.
Idag kommer han alltså, lilla Vincent. Min norska skogkatt.

Och mer om födelsedagen

Jag fick allt jag önskade mig på min födelsedag. Av Döden fick jag som sagt kläder, men jag fick två böcker också. Anatomiböcker, så att jag kan studera skelett och muskler på djur och människor och således lära mig att rita bättre. Jag hade önskat mig det och det kom han ihåg.
Av min syster så fick jag speciella handleds-vantar, eftersom jag är så frusen. De var helt perfekta. Och av mamma fick jag världens mysigaste mjukisbyxor, röda och jättefina. Sedan fick jag jättefina röda kaffekoppar med fjärilar på. Också helt perfekta. Men höjdpunkten var symaskinen. Jag fick en symaskin. Som födelsedagsmat så åt vi fondue, med buljong alltså, inte ost. Det var hela mammas familj och syrran och hennes pojkvän och jag och Döden. Jättemysigt och alldeles perfekt.

Pappa ringde på dagen. Jag ville inte svara. Sedan ringde han på kvällen igen och jag kände inte för att svara då heller, Döden avrådde mig från att ta det också. Han gillar inte pappa, Döden har lärt mig väldigt mycket om vem han egentligen är. En stor narcissist.
Jag firade ju min födelsedag hos honom i lördags, som vanligt så handlade det mest om honom. Jag gjorde det för att man måste göra det, annars skulle han bli så jobbig..Och som vanligt så hade han ingen present åt mig. "Den kommer sedan, jag har en, jag lovar." Som julklappen alltså, och alla andra gånger jag ska få presenter. Och jag svarade "Jaja, det är okej.." Alldeles för van vid det där för att egentligen bry mig. Framor var där också, hon var väldigt söt, trots att hon är pappas knähund, jag gillar presenterna man får av henne. Lite för att pappa inte har något med dem att göra, det är alltid duschtvål och strumpor och sånt, och när jag var liten tyckte jag det var så tråkigt. Nu tycker jag det är underbart, för det är presenter från farmor, det kommer från en del av hennes kärna som pappa inte har infekterat. Han tycker att hon är tråkig som alltid ger sådanna presenter, men trots det så har hon alltid gjort det. Jag vill nästan se det som någon slags revolt, även fast det kanske är för naivt. Som att hoppas. Men det är en del av henne som inte har gett upp, och som inte lyder under pappa. Och det är fint, därför älskar jag hennes duschtvålar och strumpor. Också för att de är som en tröst, trots att man aldrig vet om man faktiskt kommer få en present av pappa den här gången så kan man alltid lita på att man får presenter av farmor.

Min RIKTIGA födelsedag hos mamma var helt perfekt. Jag kunde inte ha fått bättre presenter.

Mer om den där katten

Det är så synd om våran katt. Hon höglöper och vill ligga med allt. Och INGEN kan ligga med henne. Jag finner mig själv förtvivlad på golvet, klappandes världens porrigaste katt som har rumpan i vädret och gör små ynkliga knorrande ljud. För mig är det ynkliga ljud, för andra kanske det bara är porrljud. För mig så säger ljuden "Jag är så kåt och INGEN vill ligga med mig! Varför det? Är det något fel på mig? Snälla snälla nån, kan ingen sätta på mig? Är jag så ful att ingen vill det?"
Och jag sitter på golvet med tårar i ögonen och försöker klia henne bakom öronen trots att hon trampar med bakfötterna och vänder rumpan till. "Jag älskar dig ändå! Även fast jag inte kan ligga med dig. Du ÄR världens sexigaste katt. Jag lovar att alla kattkillar i världen skulle tycka det, det finns bara ingen här just nu. Det betyder inte att du inte är något att ha! Jag förstår att det är jobbigt, vi ska skaffa en kille åt dig! Du ÄR älskvärd! Och du är världens finaste och porrigaste katt, jag lovar att det finns en kille åt dig.." osv
Och så funderar jag på om jag borde försöka klia henne alls, för det kan ju vara som att man låter någon som är alldeles utsvulten lukta på mat och sedan får den inte äta. Men samtidigt så vill jag att hon ska veta att hon inte är äcklig och det är inte därför ingen vill ligga med henne.

Men jag vet ju hur jobbigt det är att vara jättekåt och inte få ligga. Och jag vet hur jobbigt det är att bli avvisad och jag vet hur jobbigt det är att tro att man är ensammast i världen och inget att ha.

..Man kanske kan tycka att jag projicerar nu. Och att jag förmänskligar en löpande katt.
MEN det är inte så! Min och Dödens katt är speciell! Hon har känslor och just nu är de sårade för att ingen vill ligga. Så är det.

Men det mest bisarra är kanske hur hon behandlar Döden, det kan nästan liknas vid sexsuella trakasserier. Så fort han bara tittar på henne och säger "Hej" så dyker hon blixtsnabbt ner på golvet och sticker rumpan i vädret åt honom medan hon gnyr och knorrar. Värst hittills var kanske igår när hon kröp in och la sig mellan hans fötter i den ställningen medan han stod i köket och pratade med mig om vad vi skulle göra för mat.

Min födelsedag, idag alltså

Idag är det min födelsedag. Jag fyller 21. Tidigt tidigt på morgonen klev Döden upp och hämtade paket och tände ett ljus åt mig. Han gjorde ingen tårta för jag ville inte ha det, jag hade ändå inte ätit den. Men det visste han förstås.
Döden gav mig ett linne och ett par jeans-shorts som jag har spanat in. Och allt var i precis perfekt storlek. Jag må ha konstig kroppsuppfattning men Döden har iallafall uppfattat min kropp rätt. Det får mig att tänka att jag faktiskt borde kunna lita på honom när han säger att jag är finast i världen, även fast det inte känns så. Jag är väl det för honom iallafall och jag kan lita på att han tog det beslutet på rätt grunder. Och det var ju en väldigt, väldigt fin present.

På tal om fin.
Döden är nog den absolut snyggaste killen jag har haft. Alla som jag kan räkna upp har faktiskt inte varit särskilt snygga, förutom några då förståss. Eller ja, alla har väl varit snygga antar jag men inte sådär allmänt jättesnygga. Döden är tillochmed snyggare än den där gitarristen från det där tuffa lokalbandet.
Jag tittade en gång till på några små korta filmer från när Döden var i Italien med några kompisar. Snyggdöden. Om jag hade haft en drömkille(förutom Sting och Indiana Jones) så hade han sett ut sådär. Döden är lite som en blandning mellan Sting och Indiana Jones, faktiskt, nu när jag tänker på det. Det kunde ju inte finnas en bättre blandning.
Varken Sting eller Harrison Ford är särskilt snygga nu längre(jag var kär i bådatvå när jag var 11), men min död är tidlös. Fast han var väl sisådär 35 eller 36 på filmerna. Han är snygg nu med. Tidlös som sagt. Med samma busiga ögon och sexiga leende.

Dödens katt skriker i natten

Döden har en katt. Eller ja, det är min och Dödens katt. Det var jag som tjatade mig till den, den föddes ungefär samtidigt som jag och Döden träffades första gången. Döden har haft katt förut, han har haft flera stycken, den senaste var en bengal. En bengal är en jättefin sorts katt, den Döden hade kunde aldrig hålla tyst och så var den överviktig. Jag är säker på att jag hade älskat den. Det gjorde väl Döden också men tillslut så räckte det inte för att den skrek så mycket. Den fick flytta in hos någon som hade längre stubin.
Natten till idag så fick han väl något som liknar en deja vu, det var nämligen någon som tjoade och sjöng.
Våran lilla kattflicka börjar bli könsmogen. Livet är inte lätt när man är en kåt innekatt. Hon har börjat springa runt och leta i lägenheten medan hon ropar och knorrar. Hon letar efter prinsen. Vart är han? När kommer han? Och på natten är det nästan värst, då går de där människorna och lägger sig och är så sjukt tråkiga så att man bara inte kan tänka på något annat.
Jag känner för henne. Jag tycker faktiskt jättesynd om henne. Ensam och jättekåt.
Men vi har en plan på hur vi ska fixa det här.
På torsdag så ska hon få en kompis.
Än så länge är det bara en liten liten prins, men han kommer att växa till sig och bli drömprinsen. Det tror jag och Döden.

Dödens mat

Ingen kan laga mat som min död. Jag hade förlikat mig vid att referera till min pappa när någon frågade vem i min bekantskapskrets som lagar bäst mat. Men jag fick lov att ändra på det när jag mötte min död. Döden är min absoluta favoritkock.
Just nu lagar han oxrullader åt mig. Döden rullar ALLTID egna köttbullar. Döden köper aldrig halvfabrikat. Döden använder aldrig en microvågsugn.
Han kommer hem från sitt hemliga jobb och ställer sig vid spisen och börjar laga mat åt mig med en handduk över axeln.

Delat på två

Inatt så drömde jag att Döden var två personer. Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. "Nej, hur kunde jag missa det här?" undrade jag. Döden hade andra namn också, det visade sig att "Döden" bara var ett samlingsnamn för båda.
Jag stod och gapade med armarna hängande längsmed sidorna medan den ena Döden gick och la sig i ett varmt bubbelbad och den andra Döden gick in i vardagsrummet. Mina tankar rusade fram och tillbaka. Döden i badkaret ville att jag skulle sitta på toalocket och prata med honom medan han badade(det är taget av minnesbilder från när jag var liten fast då var det pappa som låg där). Det var på något sätt underförstått att det var den Döden som låg i badkaret som var MIN kille. Den andra var tydligen inte det. Och först verkar det helt konstigt. Vadå, varför kunde jag inte vara med båda? Nej, justja, så fungerar det ju inte. Man har ju faktiskt inte två killar. Man får nöja sig med en. Och på något sätt så var det han i badkaret som var den jag fick nöja mig med.
Jag försökte genast tänka tillbaka. Alla gånger jag har legat med Döden? Har jag legat med båda då? Jag försöker minnas, men det konstigaste är inte att Döden helt plötsligt är två personer. Det är ju självklart i min drömhjärna. Utan det konstiga är hur jag inte kunde märka det förens nu. Och tänk vilka problem det skapar för mig. Jag drar mig till minnes hur jag ligger i sängen med Döden och Döden. Det var ganska mysigt tänker jag. Att ha båda där. Men båda? VISST så var bådatvå där. Men Döden i vardagsrummet då? Stackarn? Så han får alltså inte vara med mig..
Jag kikar ut i vardagsrumet och Döden ligger hopkurad på golvet nedanför soffan. Han ser inte lycklig ut. Jag funderar förstrött på vilken tjej han kommer att träffa. Han måste ju också ha en tjej.. Och så kommer svartsjukan. Jag kommer inte klara att den här Döden har en annan tjej. Men det är ju inte särsklit bra av mig? Jag kan ju inte ha båda, det är ju inte heller rätt. Så jag måste ju låta honom träffa en annan

Det händer faktiskt inget mer. Drömmen stannar vid den här scenen, men den fortsätter på så sätt att jag funderar över de här sakerna. På något sätt så har mina drömmars värld slängt fram ett roligt experiment i ansiktet på mig. "Haha, nu ska vi se hur hon tacklar det här!"
Döden har själv berättat för mig hur hans terapeft sa till honom att drömmar kan ibland vara ett sätt att öva sig på saker som man ska göra i verkligheten sedan.
Isåfall undrar jag vad det är meningen att jag ska göra nu?