När Döden och jag började träffas så sa han att han skulle fria till mig när jag vägde 55 kilo. Vi pratade om att det var min målvikt. Jag tyckte det var motiverande, jag har alltid drömt om att bli friad till. Att vara förlovad och liksom bevisa för världen att man tillhör någon, att det är någon som vill vara med en för resten av livet. Det är romantiskt och fint. Jag har varit och tittat på ringar förut en gång, med en annan, men det var inte samma sak. Det var mer som något som "borde ske", liksom att någon borde diska efter maten, och man borde tvätta håret ibland.
Jag och Döden har varit och tittat på ringar, vi vet hur de ska se ut och var de ska köpas.
Problemen.
Jag väger runt 55 kilo nu. Vi har inte mycket pengar. Jag har ingen inkomst, och vi har haft två hyror pga att jag flyttade in hos Döden innan uppsägningstiden tog slut. Vi betalar av en dagsböter på samanlagt 55 000, på grund av att vi råkade bli tagna när vi dekorerade sollentuna med små söta monster i svart sprayfärg. Det är ju anpassat till inkomsten så Döden har ju ändå en hyffsad lön, men den räcker precis på håret till att betala av lånen och skulderna, försörja honom, mig, OCH mitt missbruk.
Ja, jag är lite som en knarkare. Eller en alkis.
Fast med mat.
Jag blev tvångsinlaggd på mitt första behandlingshem när jag var 13, då vägde jag 47 kilo. Inte så farligt kanske, men jag har alltid varit ganska lång, sådär 170 cm. Då sa de att om jag bara fick upp kroppen till en normal vikt så skulle tankarna försvinna av sig själv. Men här sitter jag nu som 21-åring och problemen är värre. I sommras var det värre fast på ett annat sätt, då höll jag koll på vågen och lyckades som minst väga 45, då började triumfen väga över i rädsla. Så träffade jag Döden som lagade mat åt mig och fick mig att känna mig tryggare och nu står jag här, med "målvikten". 55 kilo, kanske mer. Och det är värre nu än någonsin. Jag kanske har en normal vikt men jag har inte normala tankar.
Jag sökte till Stockholms Centrum för Ätstörningar igår. Jag hoppas på det, jag tror jag är mogen för att låta mig behandlas på riktigt nu. Det stod att man inte bara behandlade kroppen, utan "själen" också. I form av terapi. Det låter bra tycker jag.
Jag har sett folk som har förlovat sig när de bara är 16. Flera stycken. Jag har alltid tänkt att jag skulle kunna vara en av dem, men att för mig så skulle det vara PÅ RIKTIGT. Jag har alltid letat efter den rätta. Nu när jag har hittat honom så önskar jag att han skulle fria till mig. Jag önskar att jag inte var sjuk. Jag önskar att vi inte hade så stora skulder att betala av, och jag önskar att jag hade en egen inkomst.
Man köper inte förlovningsringar på rea. Och man förlovar sig inte med en trasig, trasig människa. Även fast hon väger som en normal tjej nu för tiden. Jag tycker att det är för mycket, jag önskar att jag vägde 50 igen, det gör mig inte normal att se normal ut. Man blir inte förlovad helt plötsligt bara för att siffrorna på vågen "stämmer". Siffrorna på kontot stämmer inte. Siffrorna i huvudet stämmer inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar