svartsvartsvartsvart

Ibland tappar jag sugen. Inte på ett sånt där vanligt sätt tror jag, utan på ett väldigt omfattande sätt. Sådär så att man kan sitta en hel dag eller mer och stirra rakt framför sig medan man undrar om man är på riktigt. Eller om man kanske bara är någonting påhittat, eller någon annans väldigt dåliga skämt. Inte ens mitt eget. Vad är det då som är mitt liksom, varför ska jag fortsätta? Jag förstår ju självklart att jag ska fortsätta, för Dödens skull. Och för att jag kan fantisera om att jag kanske kommer att bli lycklig, och för att jag vill fortsätta vara med Döden.
Men jag blir iallafall handlingsförlamad, och jag försöker hitta på saker att göra. Stora och små saker. Jag kanske ska gå till panduro och titta på pysselsaker, något som jag BORDE tycka är kul. Det låter dötrist. jag orkar inte. Jag kanske ska sätta mig framför symaskinen och sy något, bara något litet. Det låter dötrist. Jag orkar inte. jag kanske ska läsa en bok. Orkar inte. Jag kanske ska LYSSNA på en bok då. Orkar inte. Jag kanske ska titta på en film? Alla filmer är egentligen dötrista och jag kommer tröttna halvvägs som vanligt. Jag kanske ska gå en promenad? Orkar inte.
Det slutar med att jag sitter och stirrar. Slår på tvn. Slår av tvn för att den är värdelös. Letar efter en p3dokumentär. Tröttnar. Och sedan börjar jag tänka på vad som finns i kylskåpet och vad man måste komplettera med för att göra tusen pannkakor.
Och så kanske Helena ringer. Vill jag komma och jobba? Det räknas som en STOR sak. Kanske det behövs för att bryta den här handlingsförlamningen. "Ja, det låter.." kramp i bröstet och kallsvett och hemskthemskthemskt "nä, jag mår inte så bra, jag tror inte det går..".
"Ja, okej, jag förstår, vi ses sen!" Säger Helena.
Helena kommer hem och jag ler och är snäll och trevlig. Jag tycker om henne, hon är min syster. Jag kan låtsas som om jag är okej och skratta och skämta men när jag sätter mig ner ibland så känner jag hur det sär stora svarta inte bara är som en klump, det är så stort att del läcker ut från bröstet och ner i benen och armarna också. Jag har inte någon tumör, hela jag är en tumör. Eller ja, den finns ju bara på insidan. Jag tittar ner på mig själv och tänker att det är ju tur att den inte syns, Helena skulleinte låta sig luras ifall hon såg hur svart jag är egentligen. Tillochmed mina tår.