"Han trodde att bara för att han fick ett barn så blev han en pappa.."
Det var en gång ett liten liten griskulting. Den snuttade på sin mammas spenar och var lycklig tillsammans med sina syskon. Mamman låg ofta och vilade men lyckades alltid se till att det fanns spenar så att det räkte åt de små griskultingarna, och när de inte åt så låg de ofta mätta och belåtna tillsammans i en stor hög, precis så som det ska vara. Mamman fick mat från en bonde, som kom till grisarna två gånger om dagen. Så var livet för den lilla lilla griskultingen.
När griskultingen blev några dagar äldre så märkte det att bonden ofta smiskade till grismamman när han gav den mat. Griskultingen förstod inte vad det betydde men den blev alltid illa till mods av det.
Ju mer griskultingen tänkte på det så la den märke till hur ofta människan smiskade till grismamman eller knäppte den på trynet när han skulle ge den mat. Griskultingen förstod fortfarande inte varför och blev bara mer och mer illa till mods.
När griskultingen hade blivit någon vecka och den började utforska inhägnaden tillsammans med sina syskon så kom bonden fram till den lilla griskultingen och gav den en riktigt stor och fin potatis. Griskultingen hade aldrig ätit potatis förut men när den fick smaka så märkte den att det var väldigt, väldigt gott. Bonden log mot den lilla griskultingen och sa snälla ord. Bonden berätade att han var tvungen att slå suggan för att hon var en så fruktansvärt elak och dålig gris. Om bonden inte kom och slog suggan, eller knäppte henne på trynet, så skulle hon börja äta upp sina griskultingar. Bonden berättade att grismamman inte ville något hellre än att äta upp sina griskultingar, hon tyckte rent av att griskultingarna var fruktansvärt jobbiga när de drack hennes mjölk. Hon ville ha sin mjölk för sig själv.
Griskultingen var helt förskräkt. Hur skulle någon kunna vara så elak att den villle äta upp sina egna barn?
Bonden gav kultingen en till potatis och sa att den inte behövde gå tillbaka till suggan igen om den inte ville. Bonden förstod och suggan skulle ändå inte märka ifall kultingen försvann.
Kultingen kände sig så sviken. Den trodde att alla i världen var goda. Inte bara suggan utan alla grisar, och människan också. Det var därför den hade blivit så förvirrad varje gång människan slog till suggan.
Bonden hade fler grisar på gården, det var nästan flera hundra. Hela världen var full med grisar, tyckte den lilla kultingen. Bonden bodde i ett litet hus, och utanför huset gick alla grisar. Det var bara bonden som fick gå in i huset, men trots det så tog bonden med sig den lilla kultingen.
Bonden berättade att ALLA grisar var äckliga och dåliga, och kultingens mamma var den äckligaste, elakaste och sämsta suggan på hela gården.
Kultingen grät lite över det och bonden la handen på kultingens huvud och tröstade den. "Ja, det är fruktansvärt, jag vet." Sa han, och gav kultingen en till potatis.
Bonden sa att han behövde kultingens hjälp, kultingen var utvald eftersom den var bättre än de andra grisarna. Den var nästan som en människa. Bonden behövde någon som kunde dra den stora tunga gårdskärran till staden och tillbaka för att hämta bröd, annars skulle bonden svälta ihjäl, och det var bara griskultingen som kunde göra det, eftersom den inte var lika dålig och elak som alla andra grisarna.
Griskultingen ville inte att bonden skulle svälta ihäl så den lät honom spänna fast den vid den stora tunga gårdskärran, och sedan började den att släpa den fram längs den leriga vägen.
Bonden ropade att det gick för långsamt, om griskultingen inte snabbade på skulle han svälta oh då skulle griskultingen vara skyldig till att han dog. Griskultingen försökte dra den stora tunga kärran ännu snabbare. Kultingen ville inte att någon skulle dö sa den. Bonden svarade att om kultingen inte drog kärran snabbare så var den lika elak som sin mamma, eftersom bonden skulle svälta ihjäl om det inte gick tillräckligt fort.
Vägen som kultingen drog kärran på ledde förbi inhägnaden där suggan fanns. Bonden hade berättat att när kultingen gick förbi suggan så skulle den inte lyssna på något som suggan sa, hon ville nämligen fortfarande äta upp kultingen och hon skulle göra precis vad som hellst för att få den att komma nära inhägnaden. Suggan skulle tillochmed låta kärleksfull, men kultingen skulle inte låta sig luras
Och precis som bonden hade sagt så började suggan ropa när hon såg sin lilla kulting, som hon trodde hade försvunnit, komma dragandes på en jättestor och tung kärra på den leriga vägen.
"Åh min älskling! Där är du ju!" Ropade suggan med tårar i ögonen. "Varför drar du den tunga kärran? Den är alldeles för stor och tung för dig, kom hit istället, till mig och dina syskon! Vi har saknat dig så mycket!"
Griskultingen blev alldeles förskräkt, bonden hade rätt. Suggan måste vara obegripligt falsk och elak efterssom hon kunde låta så övertygande. Bonden hade också sagt att hon skulle vilja att kultingen lämnade kärran eftersom suggans högsta önskan, förutom att få äta kultingen, var att bonden skulle dö.
Kultingen försökte att inte lyssna samtidigt som den släpade den stora tunga kärran förbi suggans inhägnad. Den var så rädd så att den inte ens vågade titta åt hållet där inhägnaden var.
Och så fortsatte det. Kultingen drog kärran fram och tillbaka till staden, den blev aldrig en vuxen gris eftersom selen till kärran gjorde att den inte kunde växa. Tillslut började den hata suggan för att hon var så falsk och alltid försökte få kultingen att överge kärran och därmed döda bonden. Bonden köpte en piska så att han kunde piska kultingen när den inte hade dragit kärran tillräckligt fort. Det var för kultingens eget bästa, eftersom kultingen inte ville att bonden skulle dö, och då var bonden tvungen att tillrättavisa kultingen ibland när den var för självisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar