Igår så pratade jag med en kille som jag inte hade pratat med på länge. När jag var väldigt ung, kanske 11 så hängde jag med en kille som jag var lite småkär i, och jag gjorde upp med mig själv och sa att NÅGON gång ska jag ligga med honom. Jag ville det inte då, men jag bestämde att jag skulle göra det, och jag ville göra det, fast inte än. Senare så gjorde jag även en överenskommelse med honom, inte om det där med liggandet, men vi skakade hand på att vi skulle gifta oss när vi var 30. Det kändes skönt på något sätt, att oavsätt vad som hände mellan oss och mellan andra så skulle vi ändå vara trygga, för vi skulle gifta oss sedan och allt skulle ordna sig. Han skulle ha turnerat klart med sitt rockband och jag skulle ha hunnit bli känd konstnär. Han klättrade över ett staket och snodde en stor ros som växte i rabatten hos någon medelklassfamilj i medelklassförorten och gav den till mig.
Nu ska han fylla 18 och han är ute och spelar med sitt rockband, jag har fyllt 21 och är förlovad.
Killen jag pratade med igår träffade jag i gymnasiet. Jag sneglade på honom i smyg och jag hängde med killarna, tjejerna var för fjantiga för mig. Jag var ju en gamer precis som alla killar, det var ju självklart att jag skulle hänga med dem. Men jag var ju tvungen att vara bättre, jag tävlade emot den här killen eftersom han hade börjat spela samtidigt som mig. Först upp till 70. Jag vann såklart, för jag gav mig fan på det. Han var imponerad men mest förorättad, som jag märkte att alla killar blev när jag slog dem. Man fick inte vara sämre, för då var man värdelös. Man fick inte vara bättre för då drog de sig undan.
Men jag lyckades hålla en gämn nivå, jag sög på counterstrike och då fick killarna ändå visa att de var bättre. Jag tror vi var nöjda, trots att jag kände att energin rann ur mig när jag ständigt fick gå på balansgången.
Han var den andra killen jag lovade mig själv att jag skulle ligga med. Det var något med honom som var väldigt tilldragande. Han var liten, väldigt kort, inte påtagligt snygg, och spinkig. Han hade ofta skjortor på sig, slitna jeans och dc skor. Han var en skatearpojke och man såg på honom att han var riktigt bra, sättet han rörde sig på, som en liten apa, han kunde hoppa upp överallt, klättra vart som hellst. Det som fick honom att lysa i mina ögon var att han hade en sådan dödslängtan.
Det var det som gjorde att han var så bra på skateboard, att han var så bra på att göra allt farligt. Han hade cyklat in i ett träd en gång och brutit tre revben. En dag så kom han till skolan med ena armen i en skena. Han hade brutit armarna flera gånger och han hade ständigt blåmärken på armbågarna.
Han var så liten men han rörde sig med en vårdslös värdighet, som att han hade kommit över den där fegheten som alla bär runt på och var berädd att kasta bort allt han hade. Han rörde sig som att han visste att han var för kort, för spinkig, och inte snyggast i klassen, han var en sådan som inte var kär, han var en sådan som inte försökte imponerade på mig. Man kunde se på honom, om man tittade noga, att han inte var lycklig, men han accepterade det och levde på kickar istället. Han hade ingenting att förlora.
Jag hade inte sett det hos någon förut, och det tände något i mig.
Ja, jag tyckte han var AStuff.
Skulle jag berättat de för någon så skulle ja ha fått höjda ögonbryn till svar. Det verkade som om det bara var jag som såg det.
Det blev aldrig något av det, jag hoppade av gymnasiet och lämnade det bakom mig. Jag hade däremot lyckats sno till mig hans msn.
Jag pratade lite med honom förra vintern då jag var ensam, men det blev ingenting av det. Och så sa han hej till mig igår. Och jag berättade för honom att jag var tagen. Och då blev han självklart desperat, nu sitter han och förbannar sig själv för att han inte fattade att jag ville ligga. Och jag ser på honom som en gammal dröm från gymnasiet som helt plötsligt försöker bryta sig ut, och det klär honom inte.
Han är bättre som dröm än som verklighet. Han är bara en liten del, och nu har jag redan alla delar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar