I söndags blev jag kallad "omogen" i vredesmod. Sådär så att det är meningen att man ska förstå att det är allvar. Det var nog en av de sakerna som jag har bävat för att bli kallad, hur skulle jag ta det? Är inte det det värsta?
Åldersskillnaden mellan mig och döden är inte något som stör mig, det har snarare varit en sak jag gillar att skryta om. Jag försöker att inte vara högfärdig. Har någon påpekat det så har jag mest blivit förtjust. Men jag har oroat mig lite för hur jag skulle ta det ifall Döden själv klagade på det.
När jag fick det utslängt i ansiktet så var det första jag tänkte "ja, äntligen, där kom det!" och sedan kände jag efter och så tänkte jag "jag känner ingenting". Nej, jag kände ingenting, det var inte så farligt som jag hade trott. Kanske för att jag kände att han hade fel(och det i sig är väl något pubertalt), men kanske också för att jag kände att det är okej om han tycker det. Det är faktiskt inte jag som är 38. Eftersom det är jag som precis har fyllt 21 så är det också jag som ska ligga närmast "omogen". Och eftersom det ligger 18 år emellan så har han rätt att känna att jag är det ibland, för det är väl bara naturligt? Det är inte något som jag strävar efter att vara men om jag råkar vara det ibland av bara farten så är det väl knappast något jag kan bli lastad för, inte så värst lastad iallafall.
Och då kan man undra, vem är det som är omogen?
21åringen, eller 38åringen som är tillsammans med 21åringen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar