Konst

Det finns en massa monster i mig som vill ut.
Skulle jag ha oändligt med pengar så skulle jag köpa en stor lokal där jag kunde ha alla material som finns. Det skulle vara en syslöjdslokal, en träslöjdslokal, hela panduro, hela clas ohlson osv..
Jag tror inte på mig själv. Jag tycker inte om mig själv. Men det finns en sak som inte har förstörts, och det är att jag vet att jag kan skapa saker. Jag kan skapa vad som hellst. Ge mig en vecka och det material jag behöver så kan jag ge dig vad som hellst. Precis vad som hellst. Jag vet att jag kan. Jag har aldrig tvivlat.
Men jag kan inget annat. Och i övrigt är jag värdelös.

På något sätt så tror jag nu att det kanske var det som räddade mig. Som inte förgjorde mig. Att han kunde förstöra ALLT, utom det sista. Jag visste att jag kunde en sak. En sak räcker. En sak där jag hade bevis på att jag alltid gjorde rätt.
Jag läser om psykisk misshandel och ser att det inte står om någon okänd gärningsman, hela sidan beskriver i honom till punkt och pricka. Och jag försöker peppa mig själv. Jag har upplevt det här. För allt i mig skriker att jag bara överdriver, och att jag har varit överkänslig och anklagande i hela mitt liv. Precis så som han alltid har sagt. Och jag läser här att det är naturligt att jag tänker så. Och jag kan dra logiska slutsatser. Jag kanske har rätt. Jag kanske inte är värdelös trots allt.

Jag har kanske alltid vetat det, när jag har blivit skalad, år efter år. Jag har blivit flådd och stoppad med kemikalier som har frätt sönder mig. Men jag har haft en liten liten kärna någonstans långt inne som han inte kunde komma åt, som hela tiden har sagt att något är fel. Den har viskat att det här KAN INTE vara kärlek. Vad han än säger, vad han än stoppar mig med.
Jag har kanske inte alltid lyssnat. Men den har alltid funnits där.
Den där lilla kärnan som kan skapa ALLT.