Sanningen om mig

Vilken tur att den här bloggen är ganska anonym, för jag vill verkligen inte ha uppmärksamhet. Det handlar inte alls om det. Jag vill bara få utlopp för den enda sanningen. Det finns EN sanning som har med mig att göra, och alla kan få dementera hur mycket de vill, för ni vet också att det är sant. Och vet ni inte det så känner ni mig inte tillräckligt. Och vet ni, om den här texten gör er irriterade, och om ni tycker att jag är hopplös som skriver såhär, och att det är ganska jobbigt kanske tillochmed. Ja, vet ni? Då har ni HELT RÄTT.
Jag är nämligen så JÄVLA SÄMST. Seriöst. Om man fick skjuta av människor som var totalt värdelösa, med kriteriet att de inte bidrog med NÅGONTING. Så skulle jag stå längst fram i kön. Och jag skulle frivilligt ställa mig där och ta emot ett skott mellan ögonen. För så värdelös är jag. Och då läser ni det här och tänker "nää, stackarn, ingen är så värdelös" då tänker jag kontra med att - jo, ni känner inte mig. Och om ni då tycker att "men hallå, nu är du bara fånig" då kommer jag att svara - Ja, jag vet. Och inte bara det, jag är fullkommligt värdelös. Fånig är bara ett av alla ord som kan appliceras på mig, ett av alla miljontals negativa ord. För det är sant. Jag har argument för allt. Och bevis också.
Så funkar det faktiskt. Och så kanske ni tänker att jag inte alls verkar så dålig, jag kan ju måla.... Ja, det är ju det, jag kan kanske måla något sådär. Väldigt medelmåttigt faktiskt - "ja men det är ju alltid nått" tänker ni. Ja, något, men det är som att säga att pedofiler är faktiskt JÄTTEBRA för de är de enda som håller sig under hastighetsgränsen vid ett dagis.
Ja, jag är som en pedofil, fast utan att ha gjort något sådant. En pedofil har iallafall gjort något för att bli dålig. Jag är FÖDD dålig. Jag är som en cancertumör. Jag infekterar ALLT och alla som är omkring mig. Såpass att de tillochmed tror att de tycker om mig, men sedan orsakar jag dem bara smärta tillslut ändå. Jag har tillochmed lyckats få en stackare att förlova sig med mig, och han TROR att jag är något att ha. Han ser nämligen inte hur jag förstör allt som ett jävla virus, och eftersom jag inte kan någonting så lägger jag över ALLT, steg för steg, på honom. Så tillslut så bär han hela hushållet på sina axlar, och han förstår inte hur det gick till, men det KAN ju inte vara bara mitt fel. JO. Det ÄR mitt fel. Och det är inte för att jag är martyr, för tusende gången, det är för att det är sant. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för jag VET att jag inte förtjänar det. Jag vill att någon ska ta tag i det och gå upp till mig och skjuta mig i huvudet. För att göra hela världen en tjänst.
Det känns bra att få ut den här sanningen, även fast jag vet att de flesta av er inte orkar läsa hela texten eftersom det bara är ett enda stort tjatande. Liksom mitt liv är. Men det känns bra att det iallafall finns på internet.

Känner ni er irriterade nu? Eller fylls ni av medömkan? Det spelar faktiskt ingen roll, se på mig som ett värdelöst ingenting. För det är vad jag är. ALLA skulle må bäst av att jag försvann. Det enda problemet med det är att jag skulle göra ännu mer skada om jag tog livet av mig själv, för då skulle alla som har inbillat sig att jag är något att ha bli så ledsna. Det bästa vore om de som stod mig närmast någon gång kunde förstå vidden av hur jävla FEL jag är och tillsammans ha ihjäl mig. Det vore det allra bästa. Jag hoppas att den dagen kommer, för det förtjänar jag.