I kronologisk ordning;
B.
En kille som jag bara minns små korta bilder av. Min första kärlek. En bild är ett kort där han ligger i min säng och håller i en nalle som jag har fått av honom. Han ler. Han hade ett fantastiskt leende. Han är som prinsen i en saga. Nu har han blivit stor och är en helt annan. Jag ser honom på facebook ibland. Undrar vad han gör nu.
J.
En kille som jag hellst ville rymma ifrån. Han stal kyssar och jag gillade honom aldrig riktigt. Sedan blev han äldre och då plev han tuff och populär. Jag tyckte att det var intressant hur hela hans tillvaro vände, men jag blev inte mer intresserad av honom för det.
W.
En kille som fanns en kort kort stund. Vi möttes som två kuggar i ett kugghjul. Han var min riddare och låg döende på ett fält. Jag flätade en kudde av gräs till honom. Jag tröttnade på honom när det visade sig att han var allärgisk mot gräs.
A.
En kille som dök ut och in i mitt liv, men alltid fans på håll, jag fick honom aldrig men jag önskade. Kanske för att han alltid hade funnits där, det kanske var tryggt. Ett tag var han tillsammans med min bästa kompis. Jag gav honom ett idiotiskt ultimatum och efteråt förstod jag att det inte hade betytt någonting för honom. Jag krossade mitt eget hjärta och kände mig som en idiot.
M.
En kille som också alltid fanns där, fast närmare. Vi tittade varandra djupt i ögonen men kysstes aldrig. Vi pratade om allt och trevade efter varandra. Vi lovade att vi skulle gifta oss när vi blev 30. Han hoppade över ett staket och stal en ros åt mig. Våra kaniner fick ungar med varandra. Vi skrev låtar tillsammans. Vi badade och promenerade tillsammans. Spelade klädpoker. Åkte inlines. Gick på gröna lund. Vi var nog tillsammans, fast mer bokstavligt talat. Vi påpekade alltid att vi inte var det.
A.
En kille som var min andra riktiga pojkvän, fast den första då man är tillräckligt gammal så det räknas. Han var tråkig men stor och stark. Han kunde hålla fast mig men han hade inga egna tankar. Jag tröttnade och krossade hans hjärta på skolgården efter mattelektionen. Gav tillbaka ett dyrt halsband han gav mig i födelsedagspresent.
J.
En kille som var min tredje riktiga pojkvän fast den första som jag låg med. Han var svår och jag spenderade två år på att pendla mellan att försöka fånga honom och rymma ifrån honom. Han var nog inte svår egentligen, utan det var något jag tillskrev honom. En projektion. Jag önskade att han skulle vara min sista pojkvän. Jag önskade att han och jag skulle vara det paret som lyckas hålla fast varandras händer i stormen. Jag undrar hur han mår nu, ibland vill jag be honom om förlåtelse för att jag la hela mitt borderlineliv i hans händer. Och be om ursäkt för att han fick se hur mina armar blödde.
J.
En kille som jag alltid räknat som min andra pojkvän. Som jag på något sätt kände skulle bli min sista pojkvän. Som jag tittade på ringar tillsammans med. Som var som en stoppkloss, som var någon som jag inte ville men behövde ta hand om. Två år sniglade förbi och jag var hans mamma och hans fru och vårt förhållande stagnerade som om vi varit gifta i 30 år. Jag lämnade honom på ett sätt jag inte är stolt över.
Han tittar fortfarande ut genom fönstret och hoppas på att jag ska stå på hans farstutrappa en dag och be om att få komma tillbaka. Jag hoppas att han vill släppa mig någon gång och hitta någon ny. Jag hoppas att han vill knuffa ner mig från piedestalen han har satt mig på.
J.
En kille som bara var i mitt liv en kort kort stund. Som jag hoppades på att få ha en längre stund. Där jag än en gång försökte lämpa över hela mitt liv på hans axlar. När jag staplade fram under den tyngden och hävde den över honom så tog han ett steg bakåt och allt rann ut på golvet. Han gjorde vad hans överlevnadsinstinkt insisterade på och försvann illa kvickt. Jag klandrar honom inte. Inte längre.
M.
En kille som jag försökte fånga, som jag tvingade mig på och försökte krama kärlek ur och i min frustration så skrämde jag honom på ett okänsligt sätt. Jag önskade att han skulle bli min. Skulle han mot alla odds i universum ha friat till mig så skulle jag ha svarat ja på mindre än en sekund. Sedan skulle jag rest till världens alla hörn med honom och läst alla klassiska svåra böcker som någonsin skrivits i skenet av en ficklampa medans regnet droppade mot tältet vi slagit upp någonstans i vildmarken. Det var kanske killen som lärde mig att vissa bara inte är till för andra. Och kanske ville jag ha honom ännu mer bara för att jag inte kunde få honom.
M.
En kille som jag hittade när min desperation hade nått en ännu högre höjd. Vår relation var som en dragkamp, jag kände att jag var den enda som skulle stå ut med honom. Han behövde mig fast han inte förstod det. Skulle han ha friat till mig hade jag sagt ja, jag fantiserade om det eftersom han var 12 år äldre än mig. Efteråt förstod jag att jag hade fel, han hade visst förstått. Men jag lämnade honom för att han tog för lång tid. Han följde efter när jag bytte stad. Jag har nog aldrig skrämt någon så som jag skrämde honom. Det kanske är därför han inte vill släppa mig. Han säger själv att han är bunden till mig på något sätt.
Sedan kom Döden. Den sista, på riktigt. För det säger väl sig själv?(och han är också ett M)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar