Innan jag somnade så funderade jag på vad det är som gör ont. Det är som om du håller andan, jättelänge, så länge som du kan. Så länge så att lungorna börjar rycka och liksom vill dra in luft mot din vilja. När det händer så måste du snart börja andas, och det är väl då man drunknar om man är under vatten. För tillslut så rycker lungorna så mycket att du inte kan stå emot och om det då är vatten runt om dig och inte luft så kommer du att dra in det istället.
Men det är det, när det börjar göra ont i bröstet för att du inte får någon luft. Det är så det börjar, det onda.
Och sedan börjar man att andas. Djupt, för det är som om man inte får någon luft. Och vägen ner till lungorna är så trång så trång. Och man andas djupt, djupt och ändå skriker lungorna efter mer luft. Eller inte bara lungorna, utan hjärtat också. Det skriker också efter något.
Men det når inget klimax, som när man dör för att man inte får någon luft. Det är just för att man faktiskt inte håller andan, man får ju luft. Lite, lite luft som räcker för att man ska överleva och befinna sig i något slags limbo. Och man fortsätter att andas och då slår det mig att det är som att jag andas åt någon annan. Min bröstkorg och mina lungor jobbar för att dra in luft åt någon annan. Någonstans ligger det någon precis just nu och får extra mycket syre..
Och då kommer jag på att jag minsann vet precis vart han kan tänkas ligga någonstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar