Sanningen om mig

Vilken tur att den här bloggen är ganska anonym, för jag vill verkligen inte ha uppmärksamhet. Det handlar inte alls om det. Jag vill bara få utlopp för den enda sanningen. Det finns EN sanning som har med mig att göra, och alla kan få dementera hur mycket de vill, för ni vet också att det är sant. Och vet ni inte det så känner ni mig inte tillräckligt. Och vet ni, om den här texten gör er irriterade, och om ni tycker att jag är hopplös som skriver såhär, och att det är ganska jobbigt kanske tillochmed. Ja, vet ni? Då har ni HELT RÄTT.
Jag är nämligen så JÄVLA SÄMST. Seriöst. Om man fick skjuta av människor som var totalt värdelösa, med kriteriet att de inte bidrog med NÅGONTING. Så skulle jag stå längst fram i kön. Och jag skulle frivilligt ställa mig där och ta emot ett skott mellan ögonen. För så värdelös är jag. Och då läser ni det här och tänker "nää, stackarn, ingen är så värdelös" då tänker jag kontra med att - jo, ni känner inte mig. Och om ni då tycker att "men hallå, nu är du bara fånig" då kommer jag att svara - Ja, jag vet. Och inte bara det, jag är fullkommligt värdelös. Fånig är bara ett av alla ord som kan appliceras på mig, ett av alla miljontals negativa ord. För det är sant. Jag har argument för allt. Och bevis också.
Så funkar det faktiskt. Och så kanske ni tänker att jag inte alls verkar så dålig, jag kan ju måla.... Ja, det är ju det, jag kan kanske måla något sådär. Väldigt medelmåttigt faktiskt - "ja men det är ju alltid nått" tänker ni. Ja, något, men det är som att säga att pedofiler är faktiskt JÄTTEBRA för de är de enda som håller sig under hastighetsgränsen vid ett dagis.
Ja, jag är som en pedofil, fast utan att ha gjort något sådant. En pedofil har iallafall gjort något för att bli dålig. Jag är FÖDD dålig. Jag är som en cancertumör. Jag infekterar ALLT och alla som är omkring mig. Såpass att de tillochmed tror att de tycker om mig, men sedan orsakar jag dem bara smärta tillslut ändå. Jag har tillochmed lyckats få en stackare att förlova sig med mig, och han TROR att jag är något att ha. Han ser nämligen inte hur jag förstör allt som ett jävla virus, och eftersom jag inte kan någonting så lägger jag över ALLT, steg för steg, på honom. Så tillslut så bär han hela hushållet på sina axlar, och han förstår inte hur det gick till, men det KAN ju inte vara bara mitt fel. JO. Det ÄR mitt fel. Och det är inte för att jag är martyr, för tusende gången, det är för att det är sant. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för jag VET att jag inte förtjänar det. Jag vill att någon ska ta tag i det och gå upp till mig och skjuta mig i huvudet. För att göra hela världen en tjänst.
Det känns bra att få ut den här sanningen, även fast jag vet att de flesta av er inte orkar läsa hela texten eftersom det bara är ett enda stort tjatande. Liksom mitt liv är. Men det känns bra att det iallafall finns på internet.

Känner ni er irriterade nu? Eller fylls ni av medömkan? Det spelar faktiskt ingen roll, se på mig som ett värdelöst ingenting. För det är vad jag är. ALLA skulle må bäst av att jag försvann. Det enda problemet med det är att jag skulle göra ännu mer skada om jag tog livet av mig själv, för då skulle alla som har inbillat sig att jag är något att ha bli så ledsna. Det bästa vore om de som stod mig närmast någon gång kunde förstå vidden av hur jävla FEL jag är och tillsammans ha ihjäl mig. Det vore det allra bästa. Jag hoppas att den dagen kommer, för det förtjänar jag.

deathwish

Nu måste jag lägga till, som fortsättning på förra inlägget, att jag senare träffade folk som var värre. Nu pratar jag om det där med dödslängtan. Men han var ändå den första, han från gymnasiet.
Jag fastnade för en som hade det på ett annat sätt, genom att ge sig ut i skogen alldeles ensam och vara borta i veckor, genom att supa sig full och klättra på tak, genom att experimentera med allehanda droger.
Det där med att leka med livet har alltid fått mig att se hjärtan.

Men den här sagan slutar som alla mina andra sagor;
Sen mötte jag Döden och han var modigast av dem alla. Han hade gjort allt och han var en salig blandning av det bästa av alla de som jag hade fastnat för förut.
Jag slutar aldrig att fnissa förtjust när han berättar om alla saker han har gjort. Dumdristiga, farliga, omogna saker, de där tuffa sakerna, de där sakerna man gör när man inte har något att förlora.
Han HAR gjort dem, men han är vuxen nu (om man bortser från när vi blev tagna av polisen i höstas)han skulle aldrig få göra dem nu, men jag är fortfarande glad för att han har gjort dem.
Ja, barn, det är AStufft att röka allehanda saker.

teenage dream

Igår så pratade jag med en kille som jag inte hade pratat med på länge. När jag var väldigt ung, kanske 11 så hängde jag med en kille som jag var lite småkär i, och jag gjorde upp med mig själv och sa att NÅGON gång ska jag ligga med honom. Jag ville det inte då, men jag bestämde att jag skulle göra det, och jag ville göra det, fast inte än. Senare så gjorde jag även en överenskommelse med honom, inte om det där med liggandet, men vi skakade hand på att vi skulle gifta oss när vi var 30. Det kändes skönt på något sätt, att oavsätt vad som hände mellan oss och mellan andra så skulle vi ändå vara trygga, för vi skulle gifta oss sedan och allt skulle ordna sig. Han skulle ha turnerat klart med sitt rockband och jag skulle ha hunnit bli känd konstnär. Han klättrade över ett staket och snodde en stor ros som växte i rabatten hos någon medelklassfamilj i medelklassförorten och gav den till mig.
Nu ska han fylla 18 och han är ute och spelar med sitt rockband, jag har fyllt 21 och är förlovad.

Killen jag pratade med igår träffade jag i gymnasiet. Jag sneglade på honom i smyg och jag hängde med killarna, tjejerna var för fjantiga för mig. Jag var ju en gamer precis som alla killar, det var ju självklart att jag skulle hänga med dem. Men jag var ju tvungen att vara bättre, jag tävlade emot den här killen eftersom han hade börjat spela samtidigt som mig. Först upp till 70. Jag vann såklart, för jag gav mig fan på det. Han var imponerad men mest förorättad, som jag märkte att alla killar blev när jag slog dem. Man fick inte vara sämre, för då var man värdelös. Man fick inte vara bättre för då drog de sig undan.
Men jag lyckades hålla en gämn nivå, jag sög på counterstrike och då fick killarna ändå visa att de var bättre. Jag tror vi var nöjda, trots att jag kände att energin rann ur mig när jag ständigt fick gå på balansgången.

Han var den andra killen jag lovade mig själv att jag skulle ligga med. Det var något med honom som var väldigt tilldragande. Han var liten, väldigt kort, inte påtagligt snygg, och spinkig. Han hade ofta skjortor på sig, slitna jeans och dc skor. Han var en skatearpojke och man såg på honom att han var riktigt bra, sättet han rörde sig på, som en liten apa, han kunde hoppa upp överallt, klättra vart som hellst. Det som fick honom att lysa i mina ögon var att han hade en sådan dödslängtan.
Det var det som gjorde att han var så bra på skateboard, att han var så bra på att göra allt farligt. Han hade cyklat in i ett träd en gång och brutit tre revben. En dag så kom han till skolan med ena armen i en skena. Han hade brutit armarna flera gånger och han hade ständigt blåmärken på armbågarna.
Han var så liten men han rörde sig med en vårdslös värdighet, som att han hade kommit över den där fegheten som alla bär runt på och var berädd att kasta bort allt han hade. Han rörde sig som att han visste att han var för kort, för spinkig, och inte snyggast i klassen, han var en sådan som inte var kär, han var en sådan som inte försökte imponerade på mig.  Man kunde se på honom, om man tittade noga, att han inte var lycklig, men han accepterade det och levde på kickar istället. Han hade ingenting att förlora.
Jag hade inte sett det hos någon förut, och det tände något i mig.
Ja, jag tyckte han var AStuff.
Skulle jag berättat de för någon så skulle ja ha fått höjda ögonbryn till svar. Det verkade som om det bara var jag som såg det.

Det blev aldrig något av det, jag hoppade av gymnasiet och lämnade det bakom mig. Jag hade däremot lyckats sno till mig hans msn.
Jag pratade lite med honom förra vintern då jag var ensam, men det blev ingenting av det. Och så sa han hej till mig igår. Och jag berättade för honom att jag var tagen. Och då blev han självklart desperat, nu sitter han och förbannar sig själv för att han inte fattade att jag ville ligga. Och jag ser på honom som en gammal dröm från gymnasiet som helt plötsligt försöker bryta sig ut, och det klär honom inte.
Han är bättre som dröm än som verklighet. Han är bara en liten del, och nu har jag redan alla delar.

Sådär ja.

Nu har jag bytt bloggrubrik. Den här är mycket bättre, jag tänkte ta en bild på mina sniglar och ha som banner typ. Eftersom jag ger upp att ha en röd tråd igenom min blogg, jag klarar inte det. Då kan den lika gärna handla om mina husdjur också, sniglarna sammanfattar alla mina djur, de är de djuren som är tuffast så då vill man ju självklart visa upp dem.

MARKNADSFÖRING!

Nu har jag startat upp en liten shop på Etsy där jag tänker försöker sälja mina tavlor.
Jag har varit lite seg på att blogga, jag har inte riktigt haft tid. Förra helgen så förlovade jag och Döden oss, vi har en varsin ring i vitguld och vi ska gifta oss inom två år. Det var det som var hemlisen som jag pratade om förut.

MEN. Tillbaka till tavlorna. Kolla runt här och köp köp köp, tipsa tipsa tipsa, och köp.

Det är första gången jag faktiskt marknadsför saker som jag har gjort själv, jag har försökt att sätta rimliga priser där jag har försökt räkna in hur mycket arbete jag har lagt ner, materialkostnaden, vad den typen av konst brukar kosta, samt hur pass okänd jag är osv.. Det var rejält jobbigt med tanke på att jag inte vill ta för mycket samtidigt som jag faktiskt inte tänker vara billig. Sådeså. Jaja, vi får helt enkelt se om någon ens vågra titta på tavlorna för de hutlösa priserna jag har satt på dem. Men då får det väl vara, ja, så tänker jag faktiskt. Vill ingen köpa tavlorna för de här priserna så behöver de faktiskt inte köpa dem.

Här kan ni ju kolla om de faller er i smaken. :)

--- MINA TAVLOR ---