Hemligheten

Jag har en hemlis, men snart är det förståss ingen hemlis längre, sådär typ nästa vecka. Jag längtar dit. Det kommer bli superbra.

Att tatuera bokstäver

Såg en tjock tant på tv som hade tatuerat sin förra kärlek på armen. Det var ett repotage om att ta bort tatueringar. Det kostade jättemycke sa dom men tanten sa att det var såklart värt det, för nu kunde hon äntligen ha t-shirts och linnen för första gången på flera år.
I slutet at repotaget så var hennes råd till tittarna att tänka igenom saken innan ni skaffar en tatuering, och undvik att tatuera in namn.

Undvik att välja fel person tycker jag.
Tatuera inte in namnet på en idiot. Men tatuera gärna in namnet på mannen/kvinnan i ditt liv.
Undvik att vara en idiot själv och tatuera inte in nått jävla namn bara för att "det blir bättre när barnet kommer...", gör det när det känns rätt, när ni båda vet att ni ska hålla varandra i handen på ålderdomshemmet. Kan du inte se personen framför dig i alla konstiga, krångliga, smärtsamma, roliga, tråkiga, outhärdligt jobbiga situationer som livet kommer servera så tatuera för fan inte in namnet då. Och kan du se en idiot i dessa situationer, gå då igenom ifall han/hon kan se dig i samma. Kan han/hon det så, visst, tatuera in namnet!
OCH stå för vad du gör. Tatuerar du något så får du stå för att du ville ha det. Och skulle du mot förmodan bli tvingad av någon annan att tatuera något på din kropp så är du dålig.
Så säger jag.

Jag tänker skaffa en tatuering med Dödens namn.

Sen ska jag gå och lyssna på punkrock och busringa till gamla tanter och gubbar. Yeeaaah. typ.

Fett med päls.

Det är världens tjockaste katt på besök. Han är inte bara tjock utan han är borderline också, kan inte riktigt bestämma sig för om han vill gosa och borra in huvudet och stångas och stryka sig ELLER om han vill spotta och fräsa. Jag och Döden har kommit fram till att han är arg som en sånndär riktigt tjock människa som inte får mat, girig som få. Men under det så finns det en väldigt gosig och enormt fin och gullig kisse.
Frågan är bara vad som händer först, tröttnar man på den stingsliga och sura fetknoppen eller blir man förälskad i den burdusa gosbollen?
Jag och Döden har försökt att lägga upp någon slags bantningskur för honom. Men imorse så hade han förstört den här dagen med att på något helt otroligt sätt hoppa upp på bordet (han är så tjock så att han med möda kan ta ett skutt på en decimeter, vi har INGEN aning om hur det gick till. Enda rimliga alternativet är att djävulen lyfte upp honom.) och ätit upp kattmaten som vi ställt upp där så att bara Pixel och Vincent skulle komma åt den.
Pixel och Vincent (våra egna katter) hatar honom. Eller ja, de är nog mest förskräckta över honom. Så fort Pixel ser honom så kurar hon ihop sig till en liten boll av ondska och morrar dovt, Vincent tycks glömma bort att han finns ibland och gosar och skuttar lite smått men så fort som tjockisen rör på sig så skjuter Vincent rygg och står som förlamad i en liten båge.
Jag tror att de ser på honom som man skulle se på sin värsta mardröm om den kom krypandes ut ur garderoben helt plötsligt. Han måste se ut som ett riktigt monster för dem, dubbelt så stor som båda tillsammans och ytterligare 9 kilo ovanpå det.
Han ser ut som ett riktigt monster för mig och Döden också. Han liknar inte alls en katt. Av djuren som finns i världen så liknar han mest en bulldog. Av djuren som inte finns i världen så liknar han mest en överviktig drake.
Jag känner mig delad i två, halva mig vill att han ska komma till rätta och bli en del av familjen så att han kan få det bra och gå ner lite i vikt, den halvan är redan kär i honom och vill helst ta upp honom i famnen och pussa sönder honom. Andra halvan vill att han ska försvinna NU och lämna mina bebisar(Pixel och Vincent) ifred, den halvan kommer också att sticka kökskniven i honom om han ens rör vid någon av dem på ett annat än rent kärleksfullt sätt.

Fittdagen

Vadå för kvinnodag. Det finns fan lika många kvinnliga outhärdliga idioter som det finns manliga. Finns det någon mansdag som uppmärksammar männen, eller glömmer vi bara bort dem? Är inte det diskriminering? Jag tror på jämnlikhet. Måste vi dela upp det? Varför ska vi alltid dela upp det??
Nu gör vi såhär tycker jag. Vi bestämmer en helt ny dag som kan kallas CPDAGEN och där kan vi uppmärksamma ALLA idioter. Inte bara de kvinnliga. - Alltså ingen diskriminering. Bra så.

Trötttrötttrött

Idag är jag sval.
Sedan hörde jag en dikt om kärlek. Den var fin och innehöll små fina liknelser. Jag gillar liknelser, det är inte bara så att jag gillar mina egna liknelser som ibland ter sig som  tre ormar som man bundit ihop i varnadras svansar. Oj, nu gjorde jag det igen. Jag lovar, jag tänkte inte på det, det bara kom.
Att vara mina ex's stuntman, och göra sakerna de aldrig vågade. Ja men det låter ju fint. Jag tycker det faktiskt. Och så lägger poeten till "som tex. att lita på dig". Ja, tänker jag, det var fint. Men det första jag tänkte på var som tex. att ge mig smisk.

Sval, sval, sval.

Eller trött?

Jag ville måla något och jag var precis påväg att göra det innan jag kom på att jag fan inte pallar. Jag kanske behöver någon med en piska. Jag vet inte. Jag vet bara att jag är helt initiativlös när det kommer till allt annat utom att äta pannkakor.

Av någon anledning har jag nynnat på "Dansa, Fastän" när jag har ätit saker jag inte borde de senaste gångerna. Men inte något annat än just de sista fraserna i låten. Om och om igen. "Om ett år eller två kommer det här va' över, om ett år eller två kommer det här va' över, om ett år eller två kommer det här va' över, om ett år eller två är det aldrig över...."

Hemma

Jag har ett hem. Jag har faktiskt ett hem för första gången.
Jag planerar att bo här längre än jag bott på något annat ställe. Det längsta jag har bott på ett och samma ställe är ungefär 4 år, och det var innan mamma och pappa separerade, alltså när jag var 5 år.
Jag har faktiskt aldrig haft ett eget hem. Inte ens när jag flyttade "hemmifrån" och bodde ensam i ett och ett halvt år så kände jag att det var hemma. Jag visste att jag bara skulle bo där i som högst tre år och jag trivdes aldrig.
Jag känner redan nu att jag kommer trivas här. Jag trivs här. Det är rätt stad, rätt plats. Det är lagom nära till där jag växte upp och lagom nära innerstaden, det är mitt alldeles egna ställe.
Jag kan känna att jag ska bo här när jag gifter mig, när jag och Döden skaffar hunden som vi har pratat om, och när vi skaffar vårat första barn. Jag vet på vilken vägg våra bröllopsfoton ska hänga.
Det är hemma helt enkelt. Mitt första riktiga "hemma".

Mardrömmen

Att vakna svettig och rädd en gång till. Och tänka nej, inte den där mardrömmen IGEN. Alla har haft den, den där när man blir jagad. Den här har en touch av nazityskland och jag är den där juden. Eller nej, den där tysken som gömmer en massa judar. Det är jag. MEN, det där är en liknelse.
För drömmen handlar om att det bara är jag. Jag gömmer mig, i samma gamla förort. I ett hus, i en garderob. Jag kan inte komma undan. Och katterna vill inte vara tysta, de kan inte förstå att de kommer dra ner både dem och mig i fördärvet. Han får inte veta att de finns. - De är judarna. Och jag är tysken som gömmer dem. Svikaren, förrädaren, det är jag. Jag är nästan värre än judarna som jag gömmer eftersom jag valde det själv.
Och snart kommer Führern.
I första delen av drömmen gömmer jag mig, duckar under fönstrerna, kryper in i garderoberna, lyssnar vid dörrarna. Skräck, skräck, skräck för att bli hittad.
I andra delen av drömmen är jag påkommen, jag måste gå ut och möta honom och försöka avleda hans uppmärksamhet. Få honom att tro att allt är bra så att han går, och sedan kan jag fly till ett nytt ställe där jag kan gömma mig ännu bättre så att han förhoppningsvis inte hittar mig. Min mobil fungerar inte och det är mörkt ute, jag är alldeles ensam när jag ska möta honom. När jag smyger ut från huset så börjar katterna att ropa på mig. Jag får en bild av hur han tränger upp mig i ett hörn och river min favorit-tröja med papegojor på mitt itu framför ögonen på mig. Sömmarna rivs upp och spricker isär. Pälsen rivs upp och spricker isär. Är det en katt han håller i den här gången? Jag går ut och hoppas att katterna ska tystna, han får inte höra att de finns där inne.
Jag är inte bara rädd å katternas vägnar, jag är rädd alldeles själv också. Vad ska han göra? Jag måste låtsas, låtsas, låtsas att allt är bra. Och att han är gud.

Jag sa det till Döden, att nu har jag drömt att han jagar mig igen. Men det gör han ju också, svarar Döden, det har han ju alltid gjort.
Och jag sitter ensam efter lunchen och funderar. Och jag lyckas fånga en tanke precis innan den slipper iväg.

- Är det inte befängt? Att jag drömmer mardrömmar om att bli jagad av min egen pappa.

Blä

Att ha en långhårig katt som är dålig i magen. Det är som att ha en tvååring springandes i lägenheten utan blöja. Vänta, har tvååringar blöjor? Ja, eller..? En väldigt vig tvååring. Nej, vänta, lägg till att tvååringen har en jävligt hårig röv. Och så fort man kommer nära den så börjar den spinna och vill gosa och den vill hellst borra in huvudet i dig och mysa loss och tycker inte alls att det är nödvändigt att fokusera på den andra mer kletiga delen.
Ja, då förstår ni kanske hur jag har det.
Alla som känner mig vet att jag är bäst på liknelser.

Vi ska ta och köpa lite gräs till den här apan så kanske det blir bättre.